[caption id="attachment_23257" align="alignnone" width="225"] En liten flicka som sket fullständigt i sin kropp och mest var sur för att hennes mamma tvingade på henne en hemsydd klänning![/caption] allas.se har en kroppskampanj: #släppsarongen Jag var tveksam till att vara med och uppmärksamma detta för att jag är trött på hela idén om att problematisera kroppen. Både upp och ner. Jag vill att den ska få vara i fred liksom. Det är sommar, högtryck och värmen är lätt kvävande efter fyra dagar i stekande sol. Att bada är den enda lindringen. Vi cyklar till Grindsjön flera gånger om dagen och låter oss omfamnas av det friska. Jag är 40 år och har äntligen slutat bry mig om hur min kropp ska uppfattas av andra. Den bara är där i sin bikini och gör sitt jobb som den alltid har gjort. Den har dansat, ridit, sprungit, burit barn, fött barn, yogat, skidat, sörjt, gråtit, skrattat, njutit och älskat. Nu simmar den åt mig. Och sitter på bryggan och lapar sol och D-vitamin. Kanske är det det här som är kroppslycka. Att inte vara varken stolt eller skamsen. Att bara vara i kroppen utan reflektioner över den. Jag tror det. Så här har det inte alltid varit. Jag har precis som 70 procent av alla kvinnor i Sverige varit mer eller mindre missnöjd med kroppen. Velat ha slätare ben, längre armar, större huvud - jo det är sant! Tror det började med att nån unge på nåt ridläger pinpointade att jag hade lika liten hjälm som hennes lillasyrra. Och armarna mina borde räcka till mitten av låren för att enligt tidningen Frida (som på den tiden hade stort inflytande) ha ultimat kroppskomposition (som att det ens finns EN ultimat kropskomposition!!!) och annat sjukt. Jo det är sjukt att vilja ändra något som verkligen inte går att ändra. Och så otroligt onödigt. Lika jobbigt var det när jag fick onödigt mycket positiv uppmärksamhet för min kropp. Att bli objektifierad trots man aldrig bett om det. ”Du är så jävla smaaaaal”. Jo jag bar väldigt mager som tonåring. Eller ”Du har perfekta bröst”. Och jo, de var väldigt säkert sagt i all välmening, men det gjorde att jag började se på mig själv utifrån vilket är väldigt energikrävande och strängt och ängsligt. För kroppen är ju föränderlig. Den åldras, växer när den bär barn, blir mager när ångesten och sorgen väller in, blir svag när man blir sjuk och stark igen när kraften kommer åter. Den flyter. Att kommersen har pumpat in budskapet att det hela tiden finns saker som måste förbättras är ju liksom kärnan i kapitalismen. Men när man började göra det på bekostnad av kvinnors psykiska hälsa, då gick det käpprätt åt helvete. Först nedmontera självkänslan genom att berätta för oss hur operfekta, tjocka, korta, oproportionerliga och fula vi är för att sen bygga upp hopp genom löften om att allt kommer lösa sig med just den här blusen/kjolen/strumpbyxan/korsetten/krämen/läppstiftet osv osv osv. Så släpp sarongen medsystrar. Bara gå ut i sommaren och njut av solstrålarna mot magen. Njut av kroppen och låt den få vara allt den är. Skäms inte. Var inte stolt heller. Bara låt den vara! Puss
