#metoo. Kanske den mest önskade revolutionen någonsin. För mig personligen. Och för många i världen. Som jag kämpat för den ända sedan jag läste Simone de Bevoirs Det andra könet som 16-åring. Som jag drömt om förändring och uppvaknande hos övriga medborgare som hånat mig och mina övertygelser. Som jag hoppats på att få se gemensamma krafter flytta fram världens kvinnors positioner åtminstone bara någon centimeter. Och så kom äntligen, revolutionen. Och jag har njutit av den. Jag har sett kvinnor växa och blomstra. Hört kvinnor vittna om mörkret och jag tror att vi som en gemensam kropp kan börja läka av det... De allra viktigaste med #metoo har för mig varit att helt vanliga kvinnor runt om i världen vågat öppna sin hjärtan, vågat se och berätta vad de varit med om. Att en stor gemensam kvinnokraft har erkänt de patriarkala strukturerna. De återkommande övergreppen som normaliserats och använts i alla tider för att hålla kvinnor i chack. Fortsatt göra oss till ägodelar. Till det andra könet. Fortsatt göra oss till de som ska jobba lite hårdare för lite mindre. Men. Och där kom det, menet. Som journalist (eller före detta för att vara noggrann , jag har de senaste åren varit krönikör och debattör i större utsträckning) har jag haft något så djävulskt ont i magen hela hösten 2017 och våren 2018. Alla vi som är utbildade journalister vet att de pressetiska reglerna är journalistens viktigaste redskap. Och vår strävan efter att skildra ett förlopp sanningsenligt. DET är vår viktigaste uppgift. Inte att driva teser, teorier, politiska budskap eller revolutioner. Eller att driva sensation och snask av längtan att bli läst och klickad. Journalistens enda uppgift är strävan efter att skildra verkligheten och sanningen. Det är det här yrkets absoluta grundbult. Journalistiken kallas den tredje stadsmakten och är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Journalisten ska granska makten och i bästa fall avslöja oegentligheter och skapa rättvisa. När vi bryter med de överenskommelserna så upphör vi att utöva vårt yrke på ett trovärdigt och kvalitetssäkrat sätt OCH vi riskerar faktiskt människoliv. Vi måste granska källor. Vi måste inhämta information från BÅDA sidor. Att vara revolutionär och samhällsomvandlare ÄR INTE att vara journalist. Vi ska inte blanda i hop äpplen och päron här. Att utsättas för ett drev, för oskyldiga anklagelser som en inte getts möjlighet att bemöta på ett schysst sätt, att allmänt hängas ut inför folket är att bli utsatt för en enorm skam som de flesta människor inte ens kan relatera till eller i sin vildaste fantasi föreställa sig. Det är ett straff som flitigt användes under medeltiden och ända in på 1600- och 1700-talet och var långt mer effektivt än fängelse. Att sitta horpall i kyrkan till allmän beskådan efter att du fött ett oäkta barn ledde ofta till självmord. Att tvingas ränna gatlopp för att du stulit en bit bröd likaså. Hellre dö än utstå offentlig skam. Dessa skamstraff försvann på Gustav den III´s tid och vi ska för allas vår skull se till att de ALDRIG kommer tillbaka. De är medeltida helt enkelt. Jag vet lite om det här då dreven har drabbat mig och mina barn några gånger i livet... Vi har ett väl utbyggt rättssystem i Sverige och lever i ett av världens mest rättssäkra länder. Vårt belastningsregister är inte offentligt för vem som helst och har du blivit dömd och suttit av ett straff så har vi gemensamt bestämt att man måste kunna gå vidare i livet utan att dina forna brott ska tryckas upp i ditt ansikte gång på gång. Vi anses inte vara för evigt dömda om vi begår ett brott. Vi anser att människor kan förändras, att människor kan rehabiliteras och ges nya chanser. Sen kan man ju tycka att vårt rättsystem har brister. Att det inte kommer åt sexuella övergrepp tillräckligt. Att våldtäktsmän går friade ut ur rättegångar i för hög utsträckning. Men det är en kamp som måste drivas politiskt. Under #metoo sket vissa journalister i den oerhört viktiga definitionen av sitt yrke. De valde att välja sida och inte lyssna till bägge parter. De valde att bli propagandister och de valde att frångå de pressetiska reglerna. Fem män och en kvinna som INTE var dömda, som INTE hade några egentliga maktpostitioner (i allafall inte tillräckligt omfattande för att anses som skäl till att publicera deras namn) och som INTE borde ha hängts ut med namn och bild fick smaka på just offentlig uthängning, offentlig skam, offentligt gatlopp. De har alla blivit av med sina försörjningsmöjligheter, sina anställningar. De har tvingats bli offentliga symboler för sexuella övergrepp, förtryck, maktfullkomlighet och allmän skitstil trots att vi faktiskt INTE VET VAD SOM EGENTLIGEN HAR HÄNT EFTERSOM INGEN ÄR DÖMD OCH VI BARA FICK HÖRA DEN ENA SIDANS BERÄTTELSE. Sex personer fick bära hundhuvudet och stå i skamvrån, trots att vi vet att det här är ett strukturellt problem och att det finns tusentals och åter tusentals män (och en och annan kvinna) som har betett sig värre och sitter på större makt än de som hängdes ut och valdes att offras. Många resonerar som att de här sex och deras familjer får skylla sig själva. Att kvinnor har fått lida så genom tiderna, så det här är peanuts i jämförelse. Logiken öga för öga tand för tand har flitigt används. Det skrämmer mig. Vill inte leva i en sån värld. Dessutom har de som faktiskt sitter på makten - politikerna i Stockholms stad, cheferna på TV4, cheferna på SVT och Sveriges Radio och cheferna på Aftonbladet klarat sig helskinnade, fullt avlönade och med sina anställningar och sin heder i behåll under hela den här tiden. Trots att de för länge länge sen borde ha tagit tag i sina medarbetare och kassakor. Trots att de borde fått avgå för att de negligerat sina medarbetares vittnesmål om en oacceptabel arbetsmiljö år efter år. Det får mig att vilja spy. Jag tycker att de stora namnkunniga journalister och ansvariga utgivare som frångått de pressetiska reglerna under hösten 2017 och våren 2018, de som tydligt valt sida, struntat i att granska sina källor ordentligt och valt att publicera namn och bild på ickedömda borde granskas ordentligt och i flera fall avgå. Byta yrken. För har man upphört att utöva sitt yrke och följa de pressetiska reglerna så borde man rätteligen inte få vara kvar på sin högavlönade post. Var bara tvungen att få ut mig det här. Det har tryckt i mig länge.
