Ligger i min säng i min älskade fleecepyjamas som hållit mig levande hela vintern och vräker i mig chokladpraliner som jag fick efter min föreläsning i Västerås i går. En lite uppgiven kväll är vad det är. En kväll då jag känner att mina mammaskills inte riktigt matchar uppgiften. Så jävla dålig på att sätta gränser på ett vuxet, värdigt och stabilt sätt. Och gränserna måste sättas, det vet vi ju alla. Men det är så svårt och trots att jag vet att jag blivit bättre (har tränat som en idiot) så kändes det i kväll som om att jag ville säga upp mig som förälder. Så inkapabel. Kanske känner alla så här med en tonåring i huset? Kanske är det just den här känslan som hör till den här tiden... Jag vill ju tro att vi får det vi behöver. Att mitt innersta väsen behöver den här situationen och de här utmaningarna för att växa och utvecklas. Så lyckas jag alltså tänka i bland och känner mig lite lugnare och mindre maktlös och idiotiskt. Men inte i kväll. Nu är det nog enbart praliner som hjälper. Och möjligtvis ett avsnitt av Vikings. Ja, så får det bli.
