är det som att min kropp och min själ inte orkar vara i sorgen. Det känns som om någon slags skyddande, dövande hinna har dragits över mig. Jag kan inte se mamma framför mig. Tankarna på henne och att hon inte finns leds liksom bort av min hjärna. Otroligt märklig känsla som jag aldrig känt tidigare. Kanske känslan bakom uttrycket "bedövad av sorg". Bedövad. Så känns det. Samtidigt räcker det med så lite. En pust av hennes parfym från en jacka hon lånade när hon var här sist och det river till i hjärtat. Sen räddar hinnan mig igen. Alla klyschor stämmer. Alla klyschor får en annan innebörd nu. Det jag är tacksam över är att den här gången, i den här chocken, i den här krisen, det är mina verktyg. Jag har verktyg nu som jag inte hade för 5 år sedan. Och jag använder dem helt automatiskt. Jag har bett om hjälp och fått det. Jag förstår att jag måste vila. Sova. Läka. Jag förstår att jag också måste få arbeta. Skingra tankarna och känslorna och vila i arbetet. Slukas av det. Jag förstår att sorgen ser olika ut för olika människor. Jag förstår att det kommer att ta tid. Lång tid. Och jag är vän med det.
