Jag och Fox hänger hemma. Han blev förkyld förra veckan och det sitter i. Skrällande hosta och nysningar som bara pågår. Nu är jag risig också. Gjorde Corona-test igår, men jag hade som tur är inte det. Hatar att vara begränsad av en liten pissförkylning. Hatar att vara begränsad överhuvudtaget. Har ändå försökt vara ute så mycket som möjligt i sensommarvärmen. Det är så vackert nu. Precis när hösten håller på att födas. Älskar det. I morse när vi gick vår morgonrunda för att mata hästar och hönor möttes vi av en totalt makaber syn. En ung älg hade förvirrat sig in i grannbyn, en samfällighet med tio parhus som ligger tätt med en gemensam lekplats och parkeringsyta. Troligtvis har han blivit skrämd av något, tagit sats för att hoppa över vårt 1,70 meter höga gjutjärnsstaket, fullkomligt missbedömt sin förmåga, spetsats på staketet och dött på fläcken. Det hängde alltså en gigantisk död älg över staketet med uppspärrade, skärrade ögon som stirrade förvånat på oss. Dagen i dag har alltså gått ut på att ringa polis, viltvårdslag och länsstyrelse för att få klarhet i hur vi skulle gå tillväga med den här olyckan som ju inträffat på vår mark. Med proffsig vägledning av nyss nämnda myndigheter och hjälpsamma grannar lyckades vi lyfta loss älgen med hjullastaren och få undan kadavret innan det började ruttna. Herregud. Mixed emotions nu om man säger så. Sorgligt drama som ändå slutade med känslan av att alla som bor i kring oss är sådana hjälpsamma hjältar.
