Min lilla Shiloh. Min olycksfågel. Nu har hon hamnat i klistret igen. Dragit på sig en gaffelbandsskada i hagen. Finns ingen ände på den hästens självskadebeteende. Från att hon kom till mig när hon var 1,5 år har hon sprungit rakt igenom massivt trästaket, hävt sig över alldeles för hög trägrind och fastnat på mitten, krupit under skiljebomen i våra spolspiltor och höll på att bryta ryggen, trasslat in sig själv i elrep och höll på att dra av sitt vänstra bakben vilket resulterade i sex veckor med gipsat ben på klinik sommaren när hon var tre. Nu är hon fyra år och nyss inriden och som jag sett fram emot att sätta igång henne ordentligt i höst, men så har jag känt att något varit fel. Vissa dagar halt i vänster varv. Aldrig halt på rakt spår. Ok i galopp men knackig i trav. Konstig. Men nu vet vi att hon har en liten blödning i gaffelbandet som mest troligt orsakats av yttre trauma i hagen eftersom jag har ridit henne så otroligt lite än så länge. Så nu ska hon vila i tre månader. Stå på box och liten sjukruta. Och det känns ju såklart som ett litet jävla helvete. Som alltid när djuren har ont. Och så är jag rädd för den onda cirkeln. En häst som står i tre månader faller ju ur både fysiskt och psykiskt och det tar liksom en liten del av deras själ, deras livsgnista. Hur ska hon klara det här. Hur ska vi undvika kolik? Hur ska jag klara av att se hennes livsgnista gå ur henne? Men så biter man ihop och får hjälp av världens bästa Ankan på Karlslunds Rehab som ställer hästen på ett vibrationsgolv och har tusen idéer om hur det här ska blir bra och man vaggas in i den positiva attityden och så gör man det bara. Håller ut och håller i. För man älskar ju hästkraken trots hennes totala ovilja att hålla sig hel.
