Jag ser mamma överallt. I går när jag red över ängarna kom hon i en trana mitt över mig. Lågt flög hon. Jag kände hur hon ville visa sig för mig. Tranornas ankomst var mammas älsklingstid på hela året tror jag. Hon skapade till och med en egen högtid som jag inte har hört att någon annan firar. Hon klädde ut sig till trana, en grå filt över huvud och axlar och så dansade hon in i sovrummet och lämnade små gåvor. När jag var sex år fick jag ett litet asiatiskt skrin av tranan. Andra dagar har mamma kommit genom rådjuren. Varje morgon sedan mamma dog så har där stått ett liter rådjur mitt i hästflocken och väntat på mig på morgnarna. Och det har aldrig stått där förr. De vågar inte komma så nära. På kvällarna går det runt huset, nära nära. Hundarna skäller som besatt men hon vågar stå kvar där under eken och titta in i vardagsrummet. Tänk om det är så att själen kan ta plats i ett djur för en stund. Slå följe. Det tröstar mig att tänka så.
