Tre dygn med tjejjorna på Gottis är nu till ända. Jag skriver det här inlägget mitt i den tysta ljumna natten nyss hemkommen från färjan för att jag är så uppfylld att jag inte vill gå och lägga mig. Vill stanna i den här loopen av vuxna samtal, nattliga skratt, Sof som vaknar tidigare och gör kaffe åt en (halleluja), loppisturer utan slut, ostressade promenader, och lugna middagar på "vuxna" restauranger med himmelsk mat. Mina besties från förr. Två hjärtan i mitt hjärta. Så himla viktiga är de. Vännerna. Vad vore man egentligen utan dem? De är som kartor till den man är innerst inne. Den där lilla som man kanske har gömt undan, glömt bort, eller helt enkelt inte har tid att ta hand om för att livet är fullt av andra att pyssla om. Vännerna som på riktigt har upplevt det lilla barnet i en. Det kan säkert vara på både ont och gott, om man känner att man fick en roll som man inte trivdes i bland barndomsvännerna, blev mobbad eller utsatt eller på annat sätt hamnade fel. Men i mitt fall är de, Helena, Jossan, Carro och Sofia, nycklar till min kärna. Vi har sovit ut. Ätit timslånga frukostar med litervis av kaffe och Carpalainens fantastiska acaibowls och pratat, pratat, pratat. Catchat upp i varenda litet tänkbart spörsmål. Sen har vi åkt på loppisturné. Och jag som egentligen aldrig varit ett fan av loppisar embraceade hela grejen pga vi hade världens mest scillade loppistant - Caroline Axell - med oss, samt oändligt med tid och släpade inte runt på nån glassugen unge som hade sönder dyrbara atikviteter eller vägrade låta mig testa grejer pga uttråkad efter 1 minut. Fyndade så mycket fint. Kommer i separat inlägg inom kort. Jag är salig. Det är vad jag är. Och för första gången på länge var det inte så där självklart borta bra men hemma bäst att komma hem. Har ju självklart haft en ständigt pågående saknadskamp inom mig gällande Fox som stillades när jag fick smeka hans lilla sovande tvårsfjuniga skalle, men i övrigt längtar jag tillbaka till kvinnokollektivet på stenstranden. Tack för de här dagarna.
