Solen kom tillbaka och vinden mojnade äntligen. Hatar blåst. Får på riktigt ångest vinden river sådär oklart och hetsigt. Rör till allt. Stresskänsla i hela kroppen. Men i morse var det lugnt igen efter två dagars storm. Gryningarna är så vackra nu. Älskar att se solen gå upp över klar luft. Skymningarna däremot. Nej. Alltså mörkret. Det går inte att bli sams med det. Går inte att bli sams med känslan av att natten ska sno till sig merparten av min vakna tid snart. Tur ändå i mörkerrädslan att den här sängen är som en fucking lyxkryssare. Den är precis så skön som vi hade vågat drömma om. Inte en led, muskel, ligament, var stelt i morse. Inte ont nånstans. Och kuddarna och täcket perfekta. Fluffiga, lätta, lagom varma. Och de krispiga hotelllakanen. Aaaaahhh jag är en sån sucker för sömnromantik. En fem+ säng. I dag kom Katrin hit igen och vi jobbade vidare med Shiloh. En underbar timme där jag fick med mig helt ovärderlig kunskapsuppdatering. Finns ingen bättre känsla än när man kommer över en puckel. När man går framåt. Helt underbart. På moln resten av dagen. Efter morgonkaffet fick jag ett sånt härligt samtal från vår förläggare som hade fått ett provtryck av kokboken och var alldeles exalterad och sprittande lycklig. Nu kan jag knappt vänta på att få hålla boken i handen. Lääääängtar. Jag o Foxi fortsatte att pula med stallbestyr, hjälpte min hästbästis D med hennes fina Angelina som blivit halt, fixade kattluckan, harvade ridvolten och skruvade i isolatorer. Det bästa på hela dagen var ändå ett sms från min Olgis. Hon har fattat ett vuxet, moget, genomtänkt beslut och jag är så jäkla stolt över henne. Så fint att se någon växa. Älskar fan att ha ett vuxet barn. Se henne svinga sig ut i livet. Sen gick vi in och påbörjade ett långkok på högrev. Öl, lök, vitlök, lagerblad, timjan och fond. Ramlade sönder, så mört blev det, och underbart gott till en enkel risotto och en caprese.
