Det är lördag och jag är bedövad. Kroppseget bedövad. Avskärmad. Solen glittrar, sensommarvärmen hägrar, men jag känner inget. Min hjärna skyddar sig mot sorg. Vi fick dåliga besked i torsdags. Whoopie har cancer i tandköttet som har spridit sig till käkbenet och kraniet. Hans dåliga tänder var inte bara dåliga tänder. Veterinärerna kan inte göra mer nu. Han har väldigt väldigt ont. Jag trodde att jag var tuff. Har alltid sagt att ska man ha djur så måste man förbereda sig på den sista dagen. Fatta beslut för att de ska slippa lida. Ändå har jag låtit honom lida i tre månader. Visserligen i hopp om att han ska bli bättre, men jag står fan ändå inte ut med känslan av att jag har utsatt honom för den ena mer brutala tandbehandlingen efter den andra. Spolningar och utdragna tänder, fistelgångar, bihålesköjningar, sövningar, stick, och smärta. En sommar i smärta för att jag krampaktigt hållit honom kvar trots att jag kände på mig redan i juni att det här inte skulle sluta bra. Har existentiell ångest över rätt och fel, liv och död. Min älskade vita lilla skogaholmslimpa. Vem ska nu fånga sorkarna i stallet? Vem ska följa mig som en liten mjuk skugga när jag rider? Hur ska jag klara den här helgen? Livet efter Whoopie?
