Mitten av juli och värmen är fortfarande inte här. Ni vet den där kvävande värmen som vi behöver för att palla mörkret sen. Tack och lov för Mallorca-trippen i början av juni. Får leva på den om inte högtrycket otippat drar in snart... Har börjat komma in i en lunk där jag för första gången på mycket länge är helst avspänd. Vaknar på morgnarna och känner mig utsövd efter 8, i bland 9 timmars fin och mild sömn. M frågade i går om jag hade tagit en sömntablett för att mitt ansikte såg så avspänt ut. Det säger liksom allt om hur spänd jag har varit. Såg mig själv i spegeln och inser att min nyckelbenslinje är omformad av anspänning. Axlarna uppdragna. Halsen kortare. Jag behöver yoga. Och massage. Trött, trött trött. På ett bra sätt. Njuttrött. Som ett mätt lejon på savannen. Och jag inser att jag inte känt så sen mamma dog. Det är först nu som jag inte vaknar med kaninhjärta och en permanent klump i halsen. Först nu som jag inser hur hård den här sorgen varit mot min kropp. Sorgen sliter verkligen. Den sliter och drar och röjer med hela ens existens. Jag saknar fortfarande. Går fortfarande ner i källaren på ren instinkt då och då och sätter mig bland mammas kläder som ligger i en Ikeakasse och andas in hennes doft. Och så gråter jag och saknar och önskar att hon hade fått vara med en stund till. Men förlusten driver inte hela mig längre, det finns plats för livet nu. Mitt liv. Barnens liv. Jag kan skratta igen. Det trodde jag aldrig i mitten av mars.
