Jag och Fox har kört mellangrabbarna till pendeltågsstationen och ätit frukost framför hans älskade Sanna och Regnbågslandet. Han ska vara hemma med mig i dag. Vi har fodrat och släppt ut hästar, lämnat in min bil på service, och ska åka och hämta några printar som jag har beställt och ramat in, och så ska vi åka och hälsa på hos mina brorsor inne i stan och käka middag. Det är redan mitten på mars och mörkret är bakom oss. Bokstavligen och själsligt. För första gången på flera veckor vaknade jag opåverkad. Lugn, i tillförsikt. Mamma dog den nionde mars 2017. Hon dog i suicid precis när våren började vakna efter en årslång depression som inte ville släppa taget om henne. Jag har nästan inte pratat eller skrivit om det alls. Dels för att smärtan fortfarande är för påtaglig och färsk trots att det gått fyra år. Men också för att jag har känt någon slags skyldighet att inte låta hennes minne bli dolt av hennes dödsorsak, av hennes sjukdom. För jag vill att man ska minnas min mamma som stark, frisk, hinderslös, nyfiken, kärleksfull, livgivande, stöttande, varm, eterisk, sensuell, humoristisk och alldeles alldeles underbar. Hennes klara blick, hennes kastanjebruna svallande hår, det kluckande skrattet, medmänskligheten, omsorgerna, kärleken. Allt det där som hon var. Givetvis minns jag hennes depressioner, hennes ångest och hennes mörker som kom och gick under hela hennes liv. Också. Men vi människor tenderar att resonera så dikotomt. Man är antingen psykiskt sjuk eller frisk o normal. Man kan liksom inte få vara både och. Det gäller nästan alla hjärnsjukdomar, att just de sjukdomarna överskuggar exakt allt annat hos de som haft oturen att drabbas av dem. Och det vägrar jag på med på. Vägrar jag bidra till. Min mamma var både frisk och sjuk. Stark och svag. Lycklig och bedövande hopplös. Mest frisk faktiskt. Men suicid gör någonting med de som lämnas kvar. Och jag känner att jag både behöver och vill berätta om det. Att tiden kanske börjar vara mogen för det. Att min sorg och mitt sår kanske kan läka och lindras av att jag delar med mig. För jag vet att jag inte är ensam. Dagarna innan den nionde mars är det som om jag träder in i en mörk snårig, ödslig, kall skog. Jag sover dåligt, får konstiga fysiska symtom. Hjärtklappning, spända käkar, mår illa och omges av någon slags odefinierbar rädsla. Ångest. Och minnet vill ju inte in och grotta i nionde mars, vill inte återuppleva, inte kasta mig tillbaka i traumat och sorgen. Huvud och kropp går inte hand i hand. Så jag tror att jag kanske håller att på bli deprimerad, att mitt hjärta kanske är trasigt. Att det är något allvarligt fel på mig. Lusten försvinner. Det mesta känns tvunget och tungt. Men så kommer den nionde mars och huvudet vaknar till liv och jag kan kognitivt ta in att hon är borta och att jag inte alls är sams med det och att jag fortfarande går runt med en rivande sorg som på intet sätt är över men att jag måste vara ok med det, ok med att sorgen kommer vara en ständig följeslagare och att mitt liv för alltid kommer att vara präglat av den här förlusten. Av suicid. Att vi alla som var med om mamma är drabbade av på vilket sätt hon försvann. Att vi dras med frågor utan svar, hemligheter som vi försökt dechiffrera, alla teorier om varför det blev som det blev. Och varje gång vi ser varandra påminns vi om den här förlusten. Om den nionde mars 2017. Om de skälvande, overkliga dagarna när mamma var kvar fast hon hade lämnat. När hon hemsökte oss. Klamrade sig fast och försökte tränga sig tillbaka.
