Kan inte riktigt greppa det, men enligt expertis är jag numer att betrakta som ett oldie-preggo. 39 år. Känner mig som 27 inuti men just i dag som 82 i kroppen. Allt pågrund av en liten spökande sköldkörtel. Den tillverkar för lite sköldkörtelhormon. Min kropp gick på lågvarv, jag var frusen, utmattad, hade huvudvärk och mådde allmänt piss. Mer piss än vid någon av mina andra graviditeter. Tills jag fick diagnos o medicin. Sköldkörtelrubbningar kan tydligen drabba oss gammorsor. Det positiva är att min barnmorska upptäckte det (misstänker att jag har haft det här problemet från och till mycket mycket längre) och jag nu sim sagt äter levaxin som faktiskt hjälper. Glad också att jag genom ett enkelt prov fått reda på att mitt sköldkörtelhell inte är kroniskt utan förväntas bli bra efter förlossningen. Yes, vi säger fick you till hypotyreosen! Har läst på och forskat loss på sköldkörtelbesvär och det är så komplext. För min egen del tror jag att det egentligen är kopplat till utmattade binjurar som jag dragits med ända sedan mamma dog. Stress stress stress. Alltid denna jävla stress. Graviditeten är för min kropp också stress, trots att den är önskad och underbar. Den är ändå en påfrestning... Trots medicin så får jag bakslag vissa dagar. När jag gjort något lite extra utmanande så får jag liksom pröjsa för det dagen efter. I går tog jag o min kompis Ditte häslastbilen genom Sörmland o hämtade hem mitt nya 1,5-åriga quartersto. Liten ohanterad babyhäst som självklart bjöd på ganska massivt motstånd när vi skulle lasta. Det blev en utmanande heldagsupplevelse som på det stora hela var underbar, men ändå krävande. Så i dag får jag pröjsa med migrän och trötthet samt konstant småfrossa. Just i dag vill jag bara att det ska bli april. Vill bara känna gräs under fötterna, en baby i armarna och ljuset i ansiktet. Här är i allafall babyhästen installerad på gården:
