I fredags dog Rikard Wolff. Vi träffades bara några gånger, men de gånger vi möttes gjorde starkt intryck på mig. Han var öppen, ickedömande, varm, kärleksfull och full av liv. Vi var på samma bröllop i Antibes. Drack rosévin i kostym och klänning och njöt av värmen. Han gästade min, Kristoffer Triumfs och Ann Söderlunds relationspodd Hello Africa. Temat var svartsjuka och brinnande passion och Rikard var sådär naket ärlig som jag tror att få människor klarar av att vara. Stod upp för hela sig och sina drömmar. Här kan ni som vill lyssna på när Rikard gästar oss. Och så var han med och firade vår första midsommar ut på Stora Lundby. Han satt länge den ljumma, ljusa natten och pratade med min mamma och mig om kärlek och jag minns att jag tänkte att jag önskade att han vore min pappa. Nu är de båda borta. Det här året är skoningslöst. Det tar och tar och tar och jag vet inte hur sorgen någonsin ska kunna gå över när den bara fylls på. Vet inte vad det här ska lära mig? Att gå sönder. Att mista och gå sönder. All kärlek till er som mist någon. All styrka till er som går i sorg just nu.
