Är det inte nästan alltid sol på påsk. Hur som helst så älskar jag påsken. Inte mer än julen, men älskar den. Så kravlös på något sätt. Lite ägg. Lite påskris. Lite sol. Lite kärlek med de man älskar. Och lite Kerstin Thorvall. Herregud så bra den var miniserien. Sorglig, men fin. Jag älskar ju Kerstin Thorvalls röst oändligt. Hon var så viktig för mig. Hon talade om för alla oss kvinnor att det är ok att älska sitt jobb, att vara trött på sina barn, att vara kåt och vilja gå ut genom dörren när helst det behagar. Att ha alla känslor på en och samma gång. Liv och död, galenskap och lycka. Hand i hand. Om ni inte har läst något av Kerstin Thorvall så har ni en stor upplevelse framför er. Börja med det Mest förbjudna. Fortsätt med Vart ska du gå? Ut och sen Att älska Sussy. Gå vidare in i Signe-trilogoin När man skjuter arbetare, I skuggan av oron och från Signe till Alberte. Och så diktsamlingen Jag är en grön bänk i Paris! Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig är så klart fin också. Utöver Kerstin Thorwall har vi har ägnat helgen åt mat, mat, mat och hemligheten. Så himla sugen på att berätta, men måste hålla i mig.
