I onsdags packade jag och M och Foxi in oss i en husbil som vi fått låna av Hymer och drog norrut. Med sån glädje. Den här sommaren har vi inte hunnit med Norge. Och inte Jämtland. Och det har gnagt i mig som en liten sorg. En rastlös längtan. En otillfredsställelse. Hela mammas släkt kom ifrån Jämtland och jag spenderade minst tre veckor varje sommar på min mormors gård Högen i Edsåsen utanför Undersåker och hos min moster i Åre. De här platserna är så djupt djupt rotade inne i mig och jag bär på en ständigt längtan efter att få komma dit igen. Jag försöker förstå vad det handlar om, hur platser kan bli så viktiga, nästan lika viktiga som människor. Är det en biologisk rest från att vi var nomader, eller är det bara jag som laddar hus och vyer och berg med magi? Kanske upplevde jag lycka i Edsåsen, riktig lycka för första gången? Eller kärlek gånger tre, mamma, moster och mormor samtidigt på samma plats? Oavsett vad så vill min själ liksom förenas med den här lilla byn minst en gång om året. Och nu bara dök det upp ett läge. Vi fick låna en husbil, jag skulle föreläsa i Strömsund och M var ledig! Så vi drog. Älskar camping. Alltså på riktigt. Finns inget mysigare än att höra regnet smattra på husbilstaket när man ligger i mörkret och läser. Det simpla livet. Stanna mitt i ödemarken. Älskar ödemarken. Platser utan spår av mänskligt liv. I går vandrade vi upp på Välliste, fjället som var det första jag såg när jag vaknade hemma i mormors härbre. Fjället som är lagom högt och alldeles mjukt. Fjället där vi spridde mammas aska. Det var så fint att visa Foxen för mamma. Så fint att Välliste är platsen jag kan gå till för att känna henne lite extra. Sen åt vi världen bästa middag på Copper Hill i Åre o skålade för mamma innan vi kröp ner i sängen i husbilen och vaknade med Åreskutan framför oss. Så fina dagar i norr. Och nu mot Göteborg och pojkar och Liseberg! [caption id="attachment_23445" align="alignnone" width="768"] Favoritchaffis![/caption]
