Det är den tiden på året. När mina ord sinar. När jag har noll ideér, noll lust, noll gas, noll längtan. Jag vet ju varför, men orkar inte vara en repig gammal skiva som om och om igen berättar om mammadöden och hur kroppen strejkar och den stora tröttheten lägrar sig just nu när ljuset är på väg och solen värmer och talgoxarna sjunger och hoppet vaknar hos allt och alla. Men i mig är det bara grå, kall leråker. För det är den tiden på året. Mammas femte dödsdag. Den 8 mars. Eller 9:e. Vi fick aldrig någon exakt dag. I år grät jag inte. I år rev inte saknaden sådär in absurdum. Och det gjorde mig på et sätt sorgsen på ett nytt sätt. Minns jag fortfarande hennes ansikte? Hennes hud?Hennes doft? Är hon på väg bort helt nu? Minns jag hennes rörelser? Hur hon gick och stod och satt? Tar det bara fem år att glömma någon? Är det här allra hemskaste, mest omskakande, allra sjukaste som någonsin hänt mig, på väg att förmultna nu? Men så ser jag ju att tröttheten, spänningarna i ryggen och varselkänslan har legat intakt i hela min varelse sen i mitten av februari. Och för nån dag sen var jag så jävla arg på henne för att hon sabbade sportlovet och Olgas födelsedag för all evig framtid. Arg för att den här tiden på året har reducerats till en överlevnadsakt. Jag undrar om det är så här för alla som lever kvar efter suicid? Att den satans dödsdagen är kolkällare som man liksom tvingas ner i år efter år. I förrgår fick jag ett yrselanfall på motorvägen och mådde illa. "Kan man bli åksjuk när man kör själv" googlade jag sen när jag kom hem?Nä, just det, mammas dödsdag. Kroppen minns.