Jag vaknade och smög ner i köket och kokade risgrynsgröt. Alldeles ensam eftersom min sjusovande familj hade extrem upphittarkväll som avslutades med att glo på Alien och där kastade jag in handduken eftersom jag hatar skräckisar. Så jag vaknade medan resten av gänget sov. Till och med Fox. Och det var ett lugn i själen där i köket, för att jag visste att vi bara skulle vara vi och farmor och hundarna den här julaftonen. Jansson, köttbullar, gubbröra och skinka hade jag gjort kvällen innan. Och paketen var inslagna och huset fint och hyacinter precis överallt. Gud vad jag älskar hyacinter på snitt. Och Amaryllis förstås. Jag tände ljus och satte på Adolf Fredriks musikklassers julskiva och väckte huliganerna och så åt vi julaftonsfrukost vid 10.30 och alla barnen var taggade. Alltid taggade på tomten trots 10 och 13 år gamla nu. Sen drog jag på mig ridkläderna och drog upp med en termos glögg, pepparkakor och skumtomtar för traditionsenlig julaftonsritt. En lång, magisk tur till naturreservatet och jag var otrogen mot Guldis halva ritten och fick flyta fram i magisk tölt på fina isisen Dimon och jag blev kär. Vrålkär. Vill köpa Dimon nu:-) Sen kom vi hem och farmor och Lotus hade kommit och vi dukade och gjorde det sista som skulle fram på julbordet och så blev det skymning och dags för Kalle och hans vänner och vi slog oss ner i tv-soffan och drack glögg och käkade knäck och pepparkakor och kände historiens vingslag genom tvrutan och alla jular jag någonsin firat passerade revy och jag drabbades av någon slags innerlig vördnad, saknad och tacksamhet där i soffan och det slog mig att julen nog mest handlar om det nu för mig. Att minnas och att sakna och älska det man haft, får och har. Och sen var det förstås dags för pappa M att gå och köpa tidningen. Trots att det inte finns nån kiosk här i krokarna och tidningen ju läses i mobilen nu för tiden:-) Och tro på fan att tomterackaren dök upp precis när M var borta i vanlig ordning. Typiskt va? Och barnen blev tokiga av glädje för allt tomten hade ordnat. Och jag blev tokig av glädje över det fina i att vi lyckas ge dem magi. En mammas plikt. Julmagi. Och sen åt vi och åt och åt. Och åt lite till när Stefan och Linda tittade förbi och ville ha ris a la Malta och så drog M och jag ut och fodrade hästarna och avslutade en mycket mjuk, lugn och lyckad afton med film och glögg och mys. Tack alla inblandade för väldens finaste kväll.
