Vårt fjärde barn. Vår pojke. Äntligen kom han. När våren var som vackrast. En dag på konstgräsplaner med pojkfotboll i solen, full av det jag trodde bara var förvärkar blev till en kväll med min bästa förlossning hittills. Nu förstår jag de som säger att de älskar att föda. Att få föda så mjukt, tryggt och harmoniskt som jag fick, önskar jag alla. För det första blev jag lyssnad på. Jag fick min epidural redan när jag kom in och var öppen 4 cm. Narkosläkaren var ett proffs och satte slangen perfekt. Dosen var också perfekt. Blev bara lagom bedövad. Kände ändå värkarna starkt och kunde röra mig fullt. På två timmar hade jag öppnat mig 10 cm och kunde börja krysta. Och den här gången fick jag föda på huk som jag alltid velat. Jag hade hjälp av en fantastisk barnmorska och en lika fantastisk undersköterska som kunnigt och tryggt kunde guida mig genom hela den magiska resan utan att störa eller bossa. Jag minns att när jag var som mest rädd och trodde att jag skulle slitas sönder inifrån, då sa uskan "du behöver inte vara rädd Sanna, var inte rädd, vi klarar det här". Löjligt enkla, men så kraftfulla ord, och så otroligt viktiga just där och då. De fick mig att bara bestämma mig för att inte vara rädd, för att lita på min kropp. Och då fick jag den sista kraften som behövdes för att föda fram min älskling. Fem minuter senare fick jag själv dra ut honom och lyfta upp honom på bröstet. Och så var Micke med mig hela vägen. Stark och trygg och tröstande i det allra mest kritiska. Tack Gud för den 22 april 2018. Tack för vår fina fina pojke. Tack för livet som ger så mycket. Jag är så rik.
