I morse vaknade vi 10.00. Rekordsovning för Fox som somnade 21.30 i går kväll och vaknade bara två gånger i natt. När han slog upp sina blå sådär härligt mjuk och nöjd som bara en ordentligt utsövd varelse blir. Vi behövde sova av oss midsommarhelgen som slutade med ett sorgligt hästdrama. Det här var vår tredje midsommar på Lundby. Snart kan vi kallade det en tradition. Den här gården är som gjord för midsommar. Som att den byggdes för att fira midsommar på. Ytorna. Blommorna. Ängarna. De svävande svalorna. Det märkliga faktum att det nästan alltid spricker upp och blir strålande sol. Så också i år. När det kvällen innan piskade regn vertikalt in genom fönstret och vi trodde att parkens alla träd skulle falla och vi stressade som idioter med laxar och sillar och sallader och bebisen började låta som en gammal rosslig motor och var missnöjd så fort han inte hade ett bröst i munnen - då kände vi för att ställa in hela skiten. Men det gjorde vi inte. Och det är jag så glad över. Jag bara bestämde mig för att släppa kontrollen och lägga mina storslagna lek- blomster- och stångplaner på hyllan och bara låta Olga och hennes kompisar fixa mat och dukning och sen låta vännerna välla in. Vänner och god mat är verkligen allt som behövs för att toppa livet. Och precis när vi satte oss till bords skingrades de svarta molnen. Sol. Strålande sol. Dagen efter trodde vi att vi skulle få återgå till babybubblans lugn, men då hittade vi Sammy i hagen tvärthalt. Så det var bara att ringa jourhavande veterinär som tyckte att han skulle in på klinik. Som tur är har jag världens bästs stallvänner som hjälpte mig att lasta honom och köra till Mälarkliniken. Allt såg ok ut på röntgen men när de började rengöra såren såg de att ett av dem var så djupt att ledkapseln troligtvis var kollapsad. Så Sammy fick stanna kvar för sövas och spola ur leden och han ska stå kvar i en vecka och få intravenös antibiotika. Så himla himla deppigt. Stackars Connemara-pojke.
