Alltså, nu tänker jag med mig själv som undervisningsobjekt, passa på att berätta om ett väldigt tydligt symptom hos den som har tendens till medberoende. Att ej ta sin hälsa på allvar. Ha så fullt upp med andra människor att man helt skiter i ganska allvarliga symptom och tänker att det säkert går över. Jag har i flera månader haft diffusa symtom av diverse olika slag. Hjärtklappning, känsla av att inte kunna syresätta mig, svimningskänslor, blodtryckfall som resulterat i att jag behövt lägga mig ner, yrsel, synförändringar, akut hunger trots att jag precis har ätit, konstiga ångestkänningar, utmattad, får träningsvärk av att gå en kort promenad. Ja, ni hör. Detta är ej en frisk kvinna som beskrivs. Ändå har jag skitit i allt det här i nästan fyra månader. Åkte på bröllop i Antibes och trodde att jag höll på att dö av "värmeslag" i somras. Har legat som en däckad val och känt mig värdelös för att jag på riktigt inte orkar kratta löv. Eftersom jag har haft en utmattningsdepression så har jag tänkt att allt det här har berott på stress. Många bollar i luften. Flytt. Nya jobb. Med mera. Tänkt att det nog går över. Men nu när jag fick dimsyn och yrsel i bilen för ett par veckor sedan, det kändes liksom som att bilen färdades snabbare än jag - så fick jag nog. Gick till läkaren och var beredd på typ ett cancerbesked eller en ny utbrändhetsdom. Men icke - jag har "bara" massiv järnbrist. Och har troligtvis haft det ett bra tag. Har börjat tappa hår, naglarna är sköra, har mörka ringa under ögonen och så alla de här bisarra kognitiva och fysiska symptomen på det. Att göra sig fri från medberoende handlar mycket om att börja prioritera sig själv, sina behov och sin egen hälsa. Känns som att jag har tagit återfall. Måste upp på hästen igen. Gå på ett ACA-möte, läsa min litteratur. Ground myself. Känna in mig och min kropp. Här är lite info om järnbrist och vad som kan hända om man går runt med det för länge...
