Att vi är med om detta. Fåglarna kvittrar precis som vanligt, solen stiger upp över gammeleken utanför fönstret. Hästarna gnäggar när de hör att jag går över grusgången med höpåsarna i gryningen, hunden springer som besatt över de regnmättade gräsmattorna och Fox är lika glad när han slår upp sina ögon, som varje morgon. Men världen är en annan. En smitthärd att akta sig för? Trots att de som påstår sig kunna det här säger att Corona inte är farligare än en vanlig säsongsinfluensa? Varför dessa extrema åtgärder då? Varför ramas hela världen in, stängslas in, om det här viruset inte är värre än förkylningsvirus generellt? Så fort jag öppnar nyhetsappen i telefonen så skriker det nämligen KATASTROF. Det skriker BÖRSFALL. Det skriker DÖD, INTENSIVVÅRD, RESPIRATOR. Det skriker oro, oförstånd, bristande tillit, TOAPAPPERET ÄR SLUUUUUT. Det skriker själviska jävla bunkrare som inte bryr sig om mindre bemedlade medmänniskor. Själviska idioter som hämtar ut mediciner för flera månader framåt så att astmasjuka små barn inte kan få bricanyl. Och så stänger jag ner appen, drar på mig regnjackan, går upp till stallet, mockar en box, kör fram transporten, lastar på kompisens halta häst och far iväg till kliniken. Vi kastas in i nuet, i oron för den halta lilla hästen, i vädret, i planeringen av mina trädgårdsland, i drömmar om påsken. Det vanliga livet, minus trafiken, minus människorna. Men ändå, det känns för en stund som vanligt. Och så råkar jag slå på radion och P1 och Coronavrålet överröstar allt igen. Kina fördömer oss, gymnasieskolorna stänger, skyddsutrustning tar slut. Världens ledare SKRIKER kris och livsfara. Medan experterna keep on saying DET ÄR LIKA FARLIGT/OFARLIGT som en vanlig influensa. Att vi är med om det här...
