Jag längtar längtar längtar hem nu. Och njuter. För visst är det härligt att längta! Känner den mer och mer sällan ni för tiden. Tolkar det både som att jag mår rätt bra nu och befinner mig i det jag längtade efter... Jag bodde verkligen i känslan längtan under så många år. Men jag kan inte reducera det till verklighetsflykt. Att det enkom var ett sätt att undgå smärta och dyss. För längtan ligger alldeles för nära hoppet. Jag drevs av längtan. Inspirerades, letade, väntade ihärdigt. Till livet längre fram. Till resor. Till möten. Middagar. Fester. Projekt som låg framför. Fick kraft av längtan. Suget. Ni vet när man pirrigt ser fram emot. När jag var barn överträffade nästan längtan upplevelsen i sig. Ni vet när man inte kan njuta av det som är, man är bara framför sig själv... Sen nån gång runt 30 så möttes nuet och framtiden på halva vägen. Min kanske bästa tid. Att bara vara i nuet är inte ett fullständigt liv tänker jag. Det är vår förmåga att vara i olika tidsrymder som gör oss då rika och orienterbara. Så jag njuter av min längtan här vår sista dag under den varma solen med skyskraporna framför mig och det svala poolvattnet inom räckhåll och utsökta små libanesiska vinbladsdolmar på bordet bredvid. Snart hemma hos hästar, hund, katt, svärmor, vardag igen.
