Det är mycket kropp nu. Mia Skäringers Kroppshets har visats i SVT. En fantastisk fin liten serie även om jag gärna hade sett att den fördjupade diskussionen ytterligare och inte enkom skyllde kvinnors kroppshat på kapitalismen typ. Hade velat ha lite historia, lite fler teorier om kroppshatet och färre filmade videosamtal. Men på det stora hela en jätteviktig serie för så många. Mitt instaflöde är också numer fullt av kroppspositivism och efterföljande diskussioner om kvinnokroppen. Kroppen engagerar. Kvinnor är trötta på att fostras till självhat. I kölvattnet av den här kroppsdiskussionen har jag ändå känt mig lite som en outsider. Känner inte igen mig i kroppshetsen. Inte känt igen mig i kroppsäcklet. Är jag känslomässigt avstängd beträffande min kropp? Eller har jag inte känt efter ordentligt? Är det nåt fel på mig som inte har issues kring min fysik/utseende? Och när Hillevi Wahl bad mig medverka i Kroppspodden så kände jag spontant att det blir en tyst podd för jag har faktiskt inget att säga om min kropp mer än att jag är helt och hållet bekväm med den och alltid har varit. Men som alltid när man pratar med kloka människor så slog det mig under poddandet att jag sluppit en stor del av den här kroppsångesten av följande anledningar: 1. Av en ren slump föddes jag med en flickkropp som passade in i vår oerhört snäva kroppsnorm. Var en liten tanig flicka. Kort och supersmal under hela min barndom. Så smal att jag blev hängandes i räcket på överslafen av en våningssäng när jag skulle hoppa ner. I mina revben. Tunn och lite osynlig. Precis så som flickor ska vara. Sen blev jag tonåring och var fortfarande tunn och liten och kort. Utan tits and ass. Och det gav väl upphov till lite oro i början av högstadiet. Vilken kille vill ha en sån här outvecklad tjej typ. Men som av en slump så gjorde ju Kate Moss entré på catwalken under 90-talet och blev fotomodellen på allas läppar och hon vägde precis som jag 45 kilo och hade inga tuttar. Å så var den oron ur världen. Sen har jag varit fortsatt "smal". Jag har befunnit mig i det normativa fönstret. Sluppit känna mig fel ur ett samhällsperspektiv. 2. Min morsa höll inte på med bantning. Hon höll inte på med sin kropp överhuvudtaget. Hon galentränade inte, hade inte som livsändamål att vara sexy, hot, femte fatale, eller förförisk. Ingen besatthet av att bli mansbekräftad. Hon hade inga problem med sin nakenhet. Inga problem med sitt utseende. I iallafall inte framför mig. Har aldrig någonsin kommenterat varken sin egen eller min kropp eller mitt utseende på annat sätt än positivt. Det gäller också övriga kvinnor i min släkt. Ingen som har hållit på med kroppshets, kroppshat, haft ätstörningar eller bantat hysteriskt. Tvärtom har det litegrann funnits ett förakt för förföriska fruntimmer. Problemet i min släkt har legat i huvudena. Ångest, depressioner, alkoholism, bipolaritet. Psykisk ohälsa kan givetvis yttra sig i kroppshat/kroppsbesatthet/kroppsnojor, men inte för min mamma. Hennes ångest uppehöll sig inte specifikt kring kroppen. Den var så mycket större och starkare än så. 3. Mina föräldrar var duktiga på att bryta normer rent generellt. Att leva utanför samhället. Att inte vara som alla andra. Jag fostrades till att ha en kritisk blick. Till att inte köpa kapitalismens idéer om att vilja forma oss till en missnöjd pöbel på jakt efter lycka i konsumtion. Att tro sig bli lyckligare av en ny klänning, smalare midja, ett nytt läppstift var en idé jag föraktade redan som 15-åring. 4. Jag var en hästtjej. Hästtjejer (iallafall på den tiden) skulle inte hålla på och bry sig om sitt utseende och sina kroppar. Skit under naglarna, damm i håret, hästskit i fejset, sönderridna ridbyxor var mitt drömmode. 5. Sen blev jag grungare och indiekid. Normkritiska strömningar som var anti allt som hade med kommers att göra förutom inköp av Dr Martins, festivalarmband, öl, CD-skivor, rutiga flanellskjortor och perfekt slitna jeans. 5. Jag gick inte i gång på kroppsbekräftelse. De få gånger nån italienare visslade efter mig på stranden kände jag bara "gubbslem". Jag minns en fransman som gjorde kissekattljud och väste "mon chat"när jag gick förbi och sa bara "fuck you". Jag gick inte igång på att bli objektifierad. Jag gick igång på förälskelse. Att objektifiera killar ikring mig (inte så sunt det heller förstås)". 6. Jag hade inte tid att oroa mig kring min kropp. Jag var liksom mer i andras kroppar och psyken än i min egen. Min ångest, min oro, mitt medberoende har alltid riktats mot någon annan. I stället för att älta kring min egen kropp, mitt eget psyke, mitt eget liv, så har jag ältat kring mina problempersoner. Jag har haft ett andrefokus att fly in i. Jag vill verkligen inte förhöja medberoendet här, men just ur det här perspektivet så har det fyllt sitt behov som ångestreduktion. Och nu då, när jag tagit tag i mitt medberoende. När jag har lärt mig att vara i mitt eget huvud. Jag älskar min kropp. Jag vill vara stark. Jag vill bli gammal. Jag vill vara frisk. Bli ännu friskare. Det är mitt fokus. Och jag förstår att jag är ett undantag. Jag vet att jag är en udda fågel. Jag inser att min kroppsglädje inte är ett bevis för att de som upplever kroppshat är fel ute. Tvärtom, jag tror att jag är ett undantag som bekräftar regeln.
