Känslosam dag i dag. Läste klart Alex Schulmans Glöm mig på flyget hem och grät som en gris. Alltså tokgrät hela förmiddagen. Och gick runt i någon slags sorggegga och i den har jag så svårt att vara där. Är rädd för sorgen. Hela mitt inre spjärnar emot, tror att sorgen ska äta upp mig. Förinta mig. Att det inte ska bli något kvar av mig om jag släpper den lös. Kände mig plötsligt inte alls så klar med mitt förflutna som jag gärna vill tro ibland. Jag har mer sorg i mig än jag släppt fram, vilket är alldeles uppenbart. Samtidigt kände jag sådan vördnad när jag läste den här boken. Sån jävla vördnad inför alla som vuxit upp i skuggan av spriten. Jag tog mig samman sen framåt lunch och laddade om inför mitt första möte med Frans Hugo Söderlund. Köpte sushi, bakelser och presenter och tågade upp till Ann och Mathias lägenhet och fick hålla en helt ny liten själ i famnen. Ville bara stanna där i ögonblicket med de där små små ögonen, de små små läpparna och de små pyttefötterna. Så otroligt fin liten pojke som kommit till Ann och Mathias. Helt fantastiskt. Sen var det dags att hämta mina egna små galningar på skolan. Gud vad jag älskar våra tre älsklingar. Alla är så peppade och taggade för på fredag åker vi till Turkiet och solen. Yabadabadoooo!!!!
