Var tveksamt inställd till den här julen. Men så blev den så fin. Som om att jag inte riktigt litar på min egen lycka längre om du förstår vad jag menar. Helgen innan julafton ville jag bara köpa en enkel till Thailand och skita i allt som kunde påminna om mamma och att hon inte finns längre. Bara tanken på att julafton skulle bli som en dejavue där en saknades var outhärdlig. Vissa delar av året är så starkt präglade av mamma. Ett julbak utan henne känns lämlästat. Bara synen av en adventsljusstake försatte mig i hjälplös sorg. Och massa ilska. December var en prövning. En sorgeprövning. Men det blev ingen flygbiljett. Det blev en alldeles fantastisk liten jul med julefrid och klappar och kärlek och tindrande barnaögon. Det gick att vara lycklig och samtidigt sakna. En samling vänner adderades till julfirandet och vänner är lösningen på nästan allt. Så enkelt är det. Om julafton är barnens favvodag så är juldagen min. Tillsammans med påskdagen och midsommardagen. De kravlösa dagarna. Dagarna när man bara kan glida runt i en overksam lyckokänsla. Äta lite, vila lite, rida en sväng och sen slukas av en fem timmar lång Fanny och Alexander toppar med en ny säsong av The Crown och då lite Fröken Frimans krig på det. Mys-bonanza! Tack alla underbara ni för så mycket kärlek och hurrarop över vår lilla bebis som kommer. Jag är så lycklig över det. Tänk att jag ska få en sladdis. En liten baby igen åtta år sedan sist:-)
