16 maj och vi har haft någon slags långhelg. I och för sig känns hela mitt liv som en långhelg. Barnen är av någon underlig anledning lediga hela j-a tiden. I olika omgångar förstås, och lediga och lediga, nån pluggar på distans, nån är lite snorig, nån har plötsligt studiedag eller temavecka eller nåt annat. Hade önskat mig åtminstone en månad av kärnfriska barn och rutinmässiga långa skol- och förskoledagar och därtill efterföljande aktiviteter skötta av pappan. Jo, men jag är lite trött. Lite trött på att morsa. Laga mat och städa och ta hand om gnäll och konflikthantera och se till att det finns toapapper och duschtvål och rena gympakläder och skapa mening och mål och aktiviteter som kan tävla mot skärmarna. Vill väl bara att M ska komma hem från Danmark. På nätterna när småglinen sover har jag plöjt både den PTSD-framkallande Exit och med fascination sett De utvalda barnen som just nu går på SVT. De utvalda barnen handlar om Solvik, en Walldorf-skola som tog sitt uppdrag lite väl långt och förlorande en del etik och moral på vägen. Synd bara att hela walldorfrörelsen och antroposofin får åka på pisk och hån nu eftersom de allra flesta har så svårt att tänka mångfacetterat. Walldorfpedagogiken behövs nämligen. Det är min fasta övertygelse. En annan fast övertygelse jag har är att mina hästar lider av självskadebeteenden. Nu har nämligen min enda fullt friska häst fått ett helt overkligt sår som egentligen borde sys men pga av sitt läge längst nere vid kronranden så går det liksom inte att fästa stygnen i något. Så jag får saltbada hennes fot varje dag och bandager a med kompresser dränkta i medicinsk honung. Det är något med allas våra ben i den här familjen. Halta mammor, hundar, barn, hästar. Må vår vacklande benhälsa vända. Hur har en kristi him varit?
