I lördags packade jag bilen med mig själv och gråben och for ner till min hästwifey. Ditte. Bästis och bundis sen 2007. Min hästbästis och balanserande andra stallhälft som nu flyttat ner till sina barndomstrakter 3,5 timmes bilresa från mig. Har varit i nån slags chock sen hon flyttade. Rationaliserat och intalat mig att det liksom kan vara bra med lite avstånd till sina vänner i bland, och tröstat mig med att vi alltid kan snacka i telefon och ses på helger och yadayadayada för att lindra förlusten. Som man ju gör. Men det har varit en inte så liten sorg för mig att hon flyttade. För vi delade varandras vardag så otvunget. Hade hästarna på samma ställe, fikade i våra stalloutfits, behövde inte alls ens prata när vi hängde. Den där vardagliga flockgemenskapen som är så skön. Har känt mig ensam och vilse sen hon for, och det blev extra märkbart när hösten kom, för om somrarna har vi alltid varit på olika håll. Men hösten har varit vår bästa hästtid. Långritter i den klara höstluften. Olika projekt som vi dragit igång. Tid för kurser och lektioner. Så den här helgen var som att tanka själen. Vi gjorde det vi gör bäst: drack vin, åt extremt god mat, pratade, gick långpromenader, avhandlade hästarnas fysik och psyken, bara va, planerade en lösdrift till henne pony, gick loss på hästnet.se för att hitta den perfekta sällskapshästen och avslutade med en fantastisk trerättersmiddag på Forshems Gästgiveri. Bästa helgen sen Ditte åkte i juni:-) For hem igen i nån slags irriterande duggregn och kom hem till tre pojkar som skrattandes och hoppandes kom och mötte mig ute i allén. Och kände mig lätt till sinnes. För att bra vänskap består även om livet förändras. Snart åker jag ner igen. Kanske tar med en häst:-)
