Nu har vi landat på gården efter en vecka som kändes både som en blinkning och en evighet. Har haft några av mitt livs finaste dagar. Jo, faktiskt. Det var rätt igenom magiskt och jag har en sån klar känsla av att jag var nära mamma. Att hon ordnade magin åt oss. Och sorgen var aldrig tung i det. Den finns ju alltid där, men den var helt hanterbar och nästan vacker. Glädjen i att hon har funnits, att hon födde mig och gav mig alla de här fantastiska platserna och människorna. Att hon lärde mig att vörda min historia och mina förfäder. Att hon visade mig hur kärlek känns, både i människor och trakter. Det känns som att det som gick sönder, det som krossades och slets i tusen bitar inuti mig våren 2017 när mamma dog, har läkt. Jag gör inte ont längre. Sorg är inte mitt normaltillstånd. Tårarna bränner inte längre 5 millimeter bort. Livet har inte betongtäcke över sig. Jag kan andas lätt. Och det var tre år sen det kändes så på riktigt. Vi avslutade vår resa med att åka längs vildmarksvägen, en av Sveriges högst belägna vägar som går över Stekenjokksplatån mellan Jämtland och Lappland. Stekenjokksplatån är belägen över trädgränsen så man kör alltså över kalfjället vilket är nästan lika magiskt som att vandra på det. Två fantastiska dygn som landade i ett dopet av min lillebrors son Lars Ilja i Björna kyrka. Jag är salig efter den här veckan. Helt salig. Älskar livet. Så mycket. Gött ändå att komma hem till den här galenskapsskörden. Queen og fucking zucchinis:;-)))))) And Dahlias!!!!
