Vaknade 06.35 av att Iggy kom smygandes in genom sovrumsdörren och sa att jag skulle köra dem om 5 minuter. På med morgonrocken i fleece (tack gud för fleece och raggisar och pyjamas), vira in sovande febrig Fox i filt och tassa ner till bilen där mina stora pojkar satt med packade väskor, borstade tänder och packade fotbollsväskor. Hur kunde jag få så duktiga och snälla barn? Som vet att en babymorsa (till tandplågad bebis) behöver sova in till sista minut vissa morgnar. Som lägger fram kläder på kvällen, ställer alarm och går upp i mörkermorgonen när de ringer och äter yoghurt och flingor och till och med tänder ett mysigt ljus samt ser till att lillebrorsan är med på samtliga punkter? Jag körde till Hemfosa och såg dem kliva på pendeln och susa in mot stan och så fick jag glädjetårar i ögonen när solen gick upp i rosa och jag kände mig så rik. Så rik som har friska, fina, glada pojkar att köra till pendeltågsstationen. Som får se rosa soluppgångar över skogsranden, rådjur över fälten och alla dessa brinnande träd. Sen kom vi hem, Foxen vaknade och vi åt frukost. Eller jag åt frukost. Fox åt smör. Och så fick han exakt tre hysteriska utbrott för att jag försökte byta blöja. Ta ifrån honom en sax. Han inte fick på en duplovagn på en duplobil. Så jag tvångsbar en sprattlade, vrålande liten människa in till sovrummet och försatte honom i nån slags tvångsvila varpå han slocknade. Minuskonto på sömn, liten lätt feber samt fem tänder som jobbar sig genom tandköttet gör verkligen inte underverk för pojkens humör. Som grädde på det så kallade moset har han precis lärt sig att säga nej och skaka på huvudet. Alla förslag möts alltså av nej. Its really challenging being a parent. Psykbryt. Men nu sover han och jag betar av to dos på listan. Vill bli klar. Känna lugnet lägra sig när all administration är gjord. Vad gör ni denna tisdag? Kram
