Allt var så underbart ju, studenten, sommarlov, eufori, havsbad, solsken och juninätter. Sen kom torsdagen. Visdomstandsjäveln skulle ut. Opereras bort. Jag var naiv innan. Det ska erkännas. Mindes min förra visdomstandsoperation, den som gjordes när jag var 20 och hade en ynglings perfekta läkkött. En baggis var det. Gick hur smidigt som helst och orsakade noll i efterspel. Så blev det inte nu. Tandläkaren var visserligen hur proffsig som helst. Själva operationen var en ren njutning. Jo, men faktiskt. Mycket pga av den lilla lugnande shoten jag fick innan jag satte mig. Jag bara låg där och kände mig som tjuren Ferdinand och njöt av någon slags yogiskt lugn och upplysthet medan tandköttet skars upp, den dolda visdomstanden rafsades fram och slutligen drogs ut i ett helt fint stycke. Minns knapp hur jag kom upp ur stolen eller betalade räkningen och kom ut på gatan. Men nån slags självbevarelsedrift hade jag ändå under mitt "höga" tillstånd för sen kommer minnet åter när jag sitter med fötterna i en fotbalja. Jag hade alltså lyckats ta mig till ett pedikyrställe där jag kunde "sova ut" medan fötterna blev filade, smörjde och lackade. Haha, den nageltjejen måste ju ha tänkt både ett och annat om mig och mitt beteende alltså. Kvällen kom och jag lyckades både podda och sända Karlavagnen och jag tänkte att den här operationen var ju väldigt lyckad och enkel. Sen tog det roliga slut. Natten kom och ett smygande helvete började. Med en odefinierbar brutal, bultande smärta och en svullnad som fan i mig var barbarisk. Parodisk. Fick citodon utskrivet, men jag mår verkligen inte bra av morfin. Mår illa, blir sjukt irriterad och tycker att precis alla är jättedumma i huvudet. Så de tre senaste dagarna har varit allt annat än stabila. Har haft ömsom sjukt ont, försökt parera det med piller som i stället gjort mig sjukligt störd på världen och illamående, och ömsom uppnått nån form av terrorbalans med mitt psyke några minuter här och där. Nu är jag inne på dag fyra, svullnaden har lagt sig betydligt och jag har slutat med citodon. Nu tar jag bara alvedon och ipren och det börjar kännas mildare i hjärnan igen. Nu hoppas jag bara att allt lägger sig och livet kan återvända till paradisiskt läge! [caption id="attachment_23996" align="aligncenter" width="768"] Hamster deluxe! Det gör något med en när man ser ut såhär och mår piss. Stor kärlek och respekt till er som lever med kronisk smärta.[/caption]
