Vårterminen har dragit igång. Kickat in så att säga. Och jag har förstås blandade känslor som inför precis alla övergångar. Lillfoxi ska börja hos dagmamman tre dagar i veckan och det är världens bästa lösning, det vet jag ju och känner av hela mitt hjärta. Ändå. Vill inte att det ska ta slut. Babylivet. Det lilla livet. Nu har jag ju inte varit mammaledig i nån egentlig mening, men han har varit med mig 24/7 sen han föddes och jag har njutit varenda sekund. Verkligen njutit. Finns ingenting med de här 19 månaderna som har känts oöverstigligt jobbigt. Till och med de trötta dagarna, när man häller yoghurt i kaffet, hittar sin telefon i blomkrukan, har att tio nya grå hårstrån, råkat smörja in ansiktet med tandkräm och inte känner igen sin egen hund, så har jag njutit. Från den första stunden då han landade på mitt bröst, från första blöjbytet, första badet, tiotusentals amningar, alla våra långa promenader, bärandet, vyschandet, vår korviga sömn, nackfjunet, leken, tittut, kvällsmyset, matandet, mutandet, tröstandet. Allt. Och jag vet att det inte är över. Att han fortfarande är en liten korv, att inget förändras bara för att förskolelivet börjar. Ja, allt det vet jag ju rent logiskt. Men känslor är inte alltid logiska. Under december började jag längta efter egentid. Tid då tanken får vandra, tid för nyheter, samtal med vuxna människor, böcker, motion och bara vara. Har känt längtanssug efter en stunds vila, ni vet. Och nu när just den där vuxna egentiden ligger framdukad som ett litet välsignat smörgåsbord så känns den inte ett dugg attraktiv längre... Och jag vet att det går över. Att det är en fas och en övergång och allt det där. Men den lilla sorgen över att tiden går så förbannat fort och att underbart är kort kan jag liksom inte hindra.
