Lugn helg. Vi sa det redan i fredags, att den här helgen åker vi INGENSTANS. Vi gör INGENTING. Inga måsten. Inga fotbollsmatcher. Inga kalas. Inga besök. Inga projekt. Bara vi och solen och värmen. Ok? Och så blev det. Ätit. sovit. Badat. Svettats. Pysslat med fröer och sett att potatisen som jag satte i slutet på april börjat gro. Barnen har ritat. Badat. Spelat basket. Spelat Fortnite. Hoppat studsmatta. Repeat. Jag har lasttränat min lillhäst. Efter lite tvekande på rampen så gick hon tillslut rätt in i lastbilen utan några som helst tveksamheter.Hon har blivit så fin nu lilla Shiloh. När raggsockan blev av med sin massiva vinterpäls så fanns där under en vacker, kompakt quarterflicka med den vackraste av vackra färger. Det ska bli så spännande att jobba med henne under det här året. Sätta grunderna ordentligt. Hon är vassare än Ninna, men har en helt annan positiv energi. Riktigt smart är hon också. Två upprepningar och sen sitter signalerna. På gott och ont. I övrigt har jag varit i allra högsta grad onyttig. Eller nyttig för mig själv och min återhämtning. Fox blir fem veckor i dag. Så kär i honom. Vansinneskär nästan. Så att jag får tårar i ögonen bara av att titta på honom. Den här veckan har vi premiärbadat i badkar (älskade han). Tränat på att äta ur nappflaska (konstigt till en början, sen blev han galen av glädje när mjölken kom så jämnt). Gjort en läkarcheck (allt var strålande). Åkt en herrans massa bil fram och tillbaka till stan (går bra om man passar på när han är trött, asdåligt om han vaknar och är hungrig). Ammat. Sovit. Ammat. Sovit. Mött Gud i en lampa (som han stirrade oavbrutet på i 10 minuter). Gungat i sin älskade babysitter (skriker som babybossen när rörelsen upphör och tystnar omedelbart när han får fart igen). Jag är så lycklig. Overkligt lycklig. Och då kommer ju som bekant katastroftankarna. Kan man verkligen ha det såhär bra, känna sig såhär lycklig. Det är något lurt med det liksom... Fem veckor är också min och Anns podd Djävulspodden. Vi ville göra en uppföljning på vårt medberoende. På vårt anhörigskap. Därför Djävulspodden. Och jag är så glad att vi gör den här podden. Själsligt mående måste underhållas. Man kan inte bara tro att det sköter sig själv. Precis som kroppen behöver träning och bra mat, så behöver givetvis själen/psyket/vårt inre liv omhändertas. I synnerhet när man har en trasig ofullständig karta med sig från uppväxten. Blev så himla glad när jag läste i en av mina favoritbloggar Krickelin att hon lyssnar på oss. Lika glad är jag givetvis över alla er som har hört av er på olika sätt och berättar om hur glada ni är över att vi gör den här podden. Vi behöver varandra. Så är det bara.
