Sitter på tåget på väg hem. Jag, Olga o Fox har varit i Forshem och hälsat på hos Ditte. Badat i en sval Vänern. Mumsat bakelser på Hällekis Säteri. Ätit fantastiskt på Forshem Gästgiveri. Fått en efterlängtad dos Ditte. Och sovit som små barn med svala vindar in genom vidöppna fönster. Ännu en lyckad Sverigetour denna både skrämmande men ändå ljuvliga sommar som jag längtar efter ska gå över i kall klar höst. Torkan. Värmeböljan. Regnet som aldrig kom. Bränderna. Dammet. Bromsarna och de galna geringarna. De uteblivna ridturerna. Det döda gräset, de bruna löven. Natur i kris. Svettiga lakan. Klibbig babyhud. Rädslan för vätskebrist och värmeslag. Overksamheten. Känslan av att kokas inifrån. Men också de ljumna nätterna. Sjöarna jag med begär kastat mig i och legat kvar länge i. Picknickar i skuggan. Fika under de dignande äppelträden. Inte ett moln. Att vakna till liv framåt midnatt och bli ett nattaktivt djur. Baden i havet. Sanden mellan tårna. Naken baby. Hud mot hud. Nu är det nog. Längtar efter höst, ylle, blöta löv, svamp och ridturer utan broms. Men just den här kommande veckan ska jag bara stanna upp och njuta varenda sekund av min Olga som åker till Kenya på ett utbytesår. Åh vad jag redan känner hur jag kommer att sakna henne så obarmhärtigt.
