Bara några dagar innan Lo skulle börja förskolan när han var ett år och två månader var vi med om det fasansfulla. Jag dammsög lägenheten och den lilla kerub-bebisen valsade runt kring mina ben och lekte obekymrat precis som vanligt. När vi kom in i barnkammaren bestämde jag mig för att byta lakan i sängarna. På de korta sekunder det tar att dra av ett påslakan lyckas lilla Lo kvick som en vessla klättra upp via en stol på storebrors skrivbord och när jag vänder mig om har han precis kört ner handen i en burk med indianpärlor. Jag ser liksom i slow motion hur han på två sekunder stoppar den där lilla näven i munnen. En handfull färglada indianpärlor in i en ettårsmun. Katastrof är ett faktum. Jag gör precis som man inte ska göra i en sån situation. Drabbas av panik och skriker NEJ, varpå den lilla ettåringen rycker till och VERKLIGEN drar in ett andetag och börjar hosta som en besatt. Därefter följer ett traumatiskt töcken av försök till att få ut pärlorna som fastnat. Vänder upp och ner på ungen, bankar honom i ryggen, han hostar och kräks och till slut får han luft igen. Slutet gott allting gott vill jag skriva nu, men tyvärr kan jag inte det. Två dagar efter den här incidenten kan man nämligen höra ett litet litet väsljud när Lo andas ut. Efter konsultation med sjukvårdsupplysningen åker vi upp till barnakuten där Lo röntgas. Ingenting syns på röntgen men för säkerhets skull skickas vi vidare till Huddinge sjukhus barnkirurg. Där förklarar överläkaren att de vill gå ner i Los lilla lunga. Indianpärlor syns oftast inte på röntgen nämligen och det kan vara så att det sitter en liten rackare i Los lilla bronk. Sagt och gjort. Lo förbereds för ett ingrepp (skicka ner verktyg i luftstrupen osv) och två timmar senare när Lo precis vaknat upp från narkosen kommer överläkaren med en brun liten pärla på ett stålfat. Den hade satt sig djupt nere i vänster lunga. Jag var en av de 60 procent av alla föräldrar till småbarn som inte har gått någon första-hjälpen-utbildning. Paniken kom sig så otroligt mycket av att jag faktiskt inte visste hur jag skulle göra i den här livsfarliga situationen. Jag hade till exempel ingen aning om att barn som har satt i halsen under 1 år ska placeras så här: Man lägger alltså barnet på mage längs med sin arm (eller i sitt knä), armen under barnets mage ska stödja huvudet genom att hålla i hakan, se till att huvudet är lägre än övriga kroppen. Sen ger man med sin handflata 5 ordentliga slag mellan barnets skulderblad. Om föremålet ändå inte kommer upp: vänd på ungen och ge bröstkompressioner. Man ska absolut INTE leta med fingrarna i halsen, en vanlig reaktion hos många – det kan i stället orsaka att föremålet bara pressas ännu längre ner. Efter den här nära-döden-upplevelsen bestämde jag mig för att lära mig allt om precis ALLT om första hjälpen för barn. Jag tänker aldrig mer stå som ett frågetecken fullständigt utelämnad till den där maktlösheten som griper tag när man inte vet hur man ska göra för att hjälpa. Det här inlägget är skrivet i samarbete med Trygg Hansa som jobbar aktivt för att förebygga olyckor. Vill ni också gå en kurs så har jag ett erbjudande från Trygg-Hansa som ger er 100 kr i rabatt på alla Life in Mind’s första hjälpen utbildningar (finns även webbkurser) ; ange kod: trygghansa1604 och boka innan 30:onde April! I samarbete med Trygg Hansa
