Har en ischiasnerv i kläm och skiten blir bara värre av rörelse. Går som en mycket gammal gumma och skulle behöva en rullator. Och nu regnar det också. Allt det vackra vita regnar bort. Kan knappt äta och knappt andas för att bejbyn ligger och sparkar uppåt (bra grej ändå för framtiden) och min magsäck och mina lungor har ytterst lite space. Men allt kan inte förklaras med havandeskapet. För hela veckan har präglats av kroppsminnen. Min hjärna vill inte känna nu. Den har stängt av känslorna. Men min kropp skriker efter mamma. Den drar i hop sig i skräck och chock, precis som den gjorde den 9:e mars 2017. När vi fick veta att hon var borta. I min kropp hoppar hjärtat lite hur som helst och yrsel kommer och går och plötsligt vill jag gråta utan att jag känner. Och ilskan drar in och jag ältar ältar ältar hur hon togs i från oss alldeles för tidigt och att livet är ett orättvist jävla skithål. Och det spelar ingen roll att jag kan tänka rationellt och logiskt i de stunderna. Eller att M säger att jag inte ska tänka så. Att det var ett misstag alltihop. En olycka. Men det skiter ilskan i. Den hatar slumpen, den hatar olyckorna, den hatar det okontrollerbara. Dödsveckan. Må den dra över snart. Må jag slungas upp i ljuset igen. I min relativa harmoni. I min glädje över bejby och alla andra jag älskar och har kvar. I väntan på ljus tröstas jag av dessa.
