Svart vecka. Minns knappt dagarna. Kanske svårt för vissa att förstå hur en liten hund kan skapa sån tomhet. Men ni som vet, ni vet. Livet saknar den vita terriern väldigt mycket. Hans energi. Hans pockande på uppgifter och utmaningar. Utan honom går allt så mycket långsammare. Och det får vara svart ett tag. Tänker inte hasta ur det här. Inte försöka springa ifrån. Barnen vill att vi ska köpa en nya kompis till Moyo, men får bara ångest när jag går in på Blocket och letar valpar. Ångest också över hundavel rent generellt. Alla sjuka raser. Alla hälsodefekter som människan har avlat på för att vi tycker om vissa hundutseenden. Så jävla tragiskt. Köper jag hund igen så ska jag köpa en sund, frisk vovve med förutsättningar för ett långt, friskt liv. Sen kan ju allt hända, det vet jag ju, men man kan ju ändå försöka göra sitt bästa. Har varit inne på att adoptera, men det verkar vara svårt när man har en ettårigt barn i familjen. De flesta aktörer godkänner bara äldre barn i hemmet. Oklart varför... Nu är det iallafall helg och M är äntligen hemma och jag ska försöka gaska upp mig och duka fram en kräftskiva i kväll och njuta av hästarna och svampplock och de sista dahliorna och solen och regnet och gå långa promenader med vilsna sorgsna Moyo.
