Vi ligger för ankar. Eller vi och vi. Jag är - peppar peppar - den enda som inte ligger i en feberhög drabbad av influensan from hell. Det hett efterlängtade sportlovet blev inget annat än ett långt VAB. Alltså de små pojkarna har feber av karaktären hallisar, spruckna blodkärl i ögonen och total lealöshet. Har på riktigt varit orolig över deras små liv. Nu är vi på den sjunde dagen och man ser små glimtar av liv i ögonen på dem så hoppet äro åter, men vi vilar på för vi orkar inte med följdsjukdomar a la halsfluss eller lunginflammation eller nåt annat djävligt. I övrigt har kylan lett till att stallvattnet har frusit, vilket innebär att vi får kånka vatten i dunkar i parti och minut. Därtill är allt hösilage i hela Stockholmstrakten slut och jag har i panik suttit och ringt runt till Sveriges höbönder för att få tag i hösilage och lyckades till slut få tag i mat till älsklingarna nere i Lidköping. Tack Gittan:-)))) Hårt jobb med hästar mitt i vintern. Själva ligger de mest o chillar o tar lyxlivet för givet liksom.
