Hemma igen. Med ny energi. Trodde jag. Första hemmadagen, i fredags alltså, var jag nämligen hög på sol, vila och ökentorr luft. Hög på närhet och kärlek. Hög på att vi överlevde flygresan hem. Hade sån grov ångest när vi flög över Iran och grät över det kraschade planet och alla oskyldiga vackra människor som miste sina liv. Och det jävla hatet som kom som ett svar direkt. Kent Ekeroth alltså. Kräks på den människan. Och kräks på att så många kan tänka sig att rösta på ett parti som drivs av människor med absolut sjuk människosyn och fullständigt galna prioriteringar. Fredags vaknade jag självmant 06.30 och var så pigg som jag inte varit senaste året. Drack morgonkaffe, påbörjade min veganska månadschallenge med en avokadomacka och smoothiebowl och hade tusen planer, drömmar, idéer där vid frukostbordet. Gick ner i hemmagymmet och tränade efter att jag hade kört killarna till pendeln, och kände bara en sån jävla boost. Ut och träna hästar. Sån lycka. Sån iver att ta för mig av livet på det nya året. Och solen sken och det var minusgrader. Men så kom mörkret framåt eftermiddagen och det började blåsa utav helvete. Minusgraderna blev till plus. Fukten kom krypande. Lågtrycket. Det eviga regnandet. Den obefintliga vintern. De leriga hagarna. LÅGTRYCKSHELVETET. Jag som trodde att den jäveln hade stannat i 2019. Efter ett dygn på svensk mark var jag återigen helt förstörd. På riktigt alltså. Vaknade i lördags med ichiasvärk, tre vrålspända knutor i nacken och begynnande migrän. Lågtryck from hell. Lågrtryck i hela min kropp. Nu är det måndag och jag har gaskat upp mig. Foxen går sin första dag hos dagmamman. Separationsångesten var total när jag lämnade. Tårar och hulkande och tårar. Och jag fick verkligen köra KBT med mig själv och bara dra djupa andetag och tryggt och glatt lämna över det sorgsna barnet till Karin och tåga ut med bestämda steg och vinka och le och låtsas som att den där sorgen inte fanns i mig. Men sen kom tårarna också hos mig när jag slog igen bildörren och jag dog lite över att jag har en pojke som nyss var i min kropp, nyss nyfödd, nyss hos mig 24/7. Och nu så pass stor att jag ska jobba tre dagar i veckan när han är hos dagmamman. Vad hände tiden? Varför rusar du? 10 minuter senare skickade Karin en bild på lillungen där han satt med sina kompisar och byggde lego. Nöjd. Glad. Och jag kunde jag släppa min egen separationsångest och börja jobba. Det är nytt år. Jag har bloggnytändning. Jag älskar bloggar och att bloggande. Älskar när ni kommenterar. Så jag undrar, vad vill ni läsa mer om? Vad gillar ni att jag skriver om? Något ni saknar helt? Alla era önskemål tack! Själv känner jag för att skriva mer regelbundet. Mindre filtrerat. Vill att ni ska få hela alltet. Sorgen. Glädjen. Tristessen. Mindre polerat. Mer äkta. Även bildmässigt. Vill också skriva mer om mitt gårdsliv. För jag lever till 60% ett gårds- och hästliv nu för tiden. Min plan för 2020 är att bli biodlare och att bli nästan självförsörjande på grönsaker. Jag ska anlägga en köksträdgård och ett ordentligt potatisland. Är besatt av Sara Bäckmos odlande. Hon får det att verka så lätt. Hon är så generös med sin kunskap och okrånglig. Har ni några trädgårdsfavoriter? Tipsa gärna! Jag kanske kommer ge ere en lite inblick i min träning också. Inte för att inspirerara er i första hand, mer för att se till att jag gör mina pass. Som en övervakning av mig själv om ni hajar. Självklart får ni haka på om ni vill, men känn inget tvång. Mitt mål är att bli stark, pigg och få igång min cirkulation. Främst i benen. Puss Har precis som alla andra lovat att jag ska börja träna 2020. Och inte lite heller. Varje dag ska jag träna. Och Micke driver på. Drar med mig ut på joggingrundor. Det jag hatar absolut mest, men behöver mer än någonsin. Noll kondis nämligen och dålig cirkulation. Nu ska det bli ändring. Nu ska morsan bli fit igen.
