Och regnet öser ner. Som om himlen gråter. Eller pissar på oss. Lite så har det här året känts. Som om naturen, livet, Det stora Hela, en högre makt vill skrämma oss. Stoppa oss. Få oss att tänka efter. Och det är vi så ovana vid. Att bli hindrade av naturen. Att göras maktlösa inför något större och starkare. 2020 har också lär mig hur anpassningsbara vi är, hur vi ändå lyckas skapa lycka i begränsningarna. För trots att Coronan har präglat en stor del av livet så känner jag så mycket fint inför det gångna året. Ett mindre stressigt år än någonsin. Ett odlingår. Ett hästår. Ett hundår. Ett år där stressen har varit nästan obefintlig. Att arbeta hemifrån, handla mat hemifrån, shoppa kläder på distans har frigjort så mycket tid. Och jag vet att det inte sett ut så för alla, många har känt en ny typ av stress i ovissheten, osäkerheten inför jobb och försörjning, lågkonjunkturer och huslån. Men jag har haft den stora ynnesten att sitta säkert i mitt arbete. Sommaren var underbar och vi fick åka till både Gotland, Jämtland och Cannes i en vecka trots allt och hösten bjöd på det allt vackraste av väder och mängder av svamp. Det enda jag verkligen saknar är glittriga cocktails i vacker bar, ett litet mingel, otvunget häng med vänner på lokal, gå i kyrkan, yoga i grupp, en tågresa genom Europa. Alperna. Att slippa akta sig. Saknar Thailand också. Ofantligt mycket. Men vet att jag uthärdar väntan förstås! Gott nytt är alla älskade läsare. En sån ynnest att få skriva till er och för er!
