I går kväll begav jag mig till Stockholms Stadsteaterns för att se föreställningen April i Anhörig Sverige och medverka i ett panelsamtal på scen efteråt. Pjäsen är skriven av Susanna Alakoski i dramatisering och regi av Monica Wilderoth. "Jag minns att hungern gick över. Minns att blod var värre än ostädat. Minns att vi aldrig gjorde någonting. Minns ensamhet. Minns upptrappningen innan grälet. Tystnaden efter smällen. Jag minns att äcklig toalett var värre än äckligt köksgolv. Mammas knäckta revben var värre än pappas fittord. Polis var bättre än ambulans." Shit vilken pjäs. Stor teater. En sorgesång för oss som vuxit upp med stök. Slag i magen från början till slut. Alla ni som vuxit upp i dysfunktionella familjer: SE! Nio föreställningar kvar i mars. Herregud vilken ensemble. Vilken text. Vilken ärlighet. Sorg. Men också tacksamhet och kärlek. Efter pjäsen pratade jag, Åsa Linderborg, Alexander Salzberger, Michaela Sjögren och Unda Lönnqvist. Ett fint samtal om det sjuka i att just den här anhöriggruppen får leva i skam och stigmatisering och att det är det som gör mest ont. Att 75% av alla svenskar inte tror att beroende är en sjukdom utan ett självvalt tillstånd som en får skylla sig själv att en hamnat i - en samhällsattityd som bara måste förändras. Som sagt se pjäsen och förstå vad det här anhörigskapet gör med människor.
