Internationella kvinnodagen. Mammas troliga dödsdag. Det lämnar mig inte, att vi aldrig fick reda på vilken dag hon dog. Hon hittades den 9:e mars, men i obduktionsrapporten framgick inte vilken dag hon faktiskt avled. Första året var jag nästan besatt av att nån jävla människa måste kunna berätta för mig exakt när dödsögonblicket inträffade. Det gnagde och gnagde. Nu har jag accepterat att jag aldrig får reda på det. Har accepterat att min vetskap om exakt tidpunkt för dödens inträffande inte ändrar någonting. Min sorg blir inte lättare att bära och hennes död blir inte mer logisk för det. Den här veckan har jag legat för ankar. Jätteförkyld, febrig, snorig, hostig. Och jag är glad över det. Förkylningen avledde sorgen och min kropps diffusa förväntansångest. Och nu är den här, den svarta dagen. Tre år senare. Solen skiner, våren blåser bokstavligen in och det känns ok. Det känns, ja, ok. Fox är hos oss. Pojkarna bygger koja. Ninna ska föla. Jag har satt massor med fröer. Våren är på ingång. Vi är friska. Vi lever i kärlek. Jag har läst Josefin Skölds reportage "Hon fick inte fylla fyra" i DN. Om den lilla flickan som omhändertogs redan på BB, placerades i familjehem pga föräldrarna missbruk, psykiska ohälsa och våldsamhet. När hon var 2,5 år ville de biologiska föräldrarna ha tillbaka vårdanden och efter en dom i kammarrätten fick de rätt. Flickan återförenades med ursprungsfamiljen, ett halvår senare hittas hon död. Josefin Sköld låter oss träffa familjehemmet. Hon låter oss få ett ansikte på flickan som i reportaget kallas "Lilla hjärtat". Hon låter oss komma in i tragedin. Hjärtat går förstås sönder av den här berättelsen. På alla plan. Men jag försöker hejda mig från att tycka så mycket. Så många rasande, svartvita röster som skriker nu. Så många som skriver debattartiklar i ren känslomässig reaktion. Så många som vill att "missbrukare" ska förlora rätten till sitt föräldraskap för all evig framtid, så mycket hat mot socialtjänsten och domstolarna. Jag försöker hålla min käft stängd och min penna från pappret tills domen mot den biologiska mamman har kommit. Tills vi har HELA bilden. Tills vi vet vem som har gjort vad. För nu i dagsläget vet vi inte det. Vi vet att familjehemmet naturligtvis är i sorg, chock, vredesmod. Vi vet att det föds barn till världen av föräldrar som av olika skäl inte klarar av att vara just föräldrar och att vi i vårt samhälle då gemensamt har bestämt att vi ska ge de här barnen kärlek, skydd, omsorg och möjligheter till ett bra liv ändå. Vi har ändå bestämt att vid ska sträva mot att barn ska få återförenas med sina biologiska föräldrar. Jag vet inte riktigt varför det är så, men troligtvis finns det studier och forskning som visar att det är det bästa för ett barn. Men ont i hjärtat av "Lilla hjärtat". Vilka hjältar ni är, alla ni familjehem därute.
