Vi kom till Gotland i Söndags. Tropisk hetta, ljummet hav och det där ljuset som speglar sig i kalkstenen och omsluter en. Healing. Vårt andra år i stugan på stenstranden. Jag, Carro och Sofia. Bästisar sen urminnes tider. Nu på den ädla platsen i livet att vi kan kosta på oss några dagar med bara varandra. Utan barn, partners eller fest. Bara ett evigt pågående samtal. Om relationer. Det slog mig verkligen att det är det jag "använder" min vänner till. Att förstå mänskligheten. Hur vi reagerar och varför. Hur vi anknyter och relaterar. Hur vi läker och sörjer och skapas och skapar. Förra året gjorde vi norra Gotland. I år for vi söderut, hela vägen ner till konsthallen och skulpturparken Körsbärsgården som ligger nästan vid hoburgen. Siri Carlén som jag hittat av en slump på Instagram och bara kommit att älska skulle ställa ut sina skulpturer i parken och sin vackra oljepastellteckningar i hallen och Sofia passade på att intervjua henne för DN. Åk till Körsbärsgården om ni ska till Gotland. Så otroligt fint. Och roligt med kreativa workshops för barn och gott med italienskt inspirerat kök. Och så är det ju så overkligt vackert på sudret. Som ett annat land. En fantasivärld. Som i Bröderna Lejonhjärta. På vägen ner stannade vi i Havdhem för att leta oss fram till det gamla stationshuset där vi hade fått tips om en gigantisk loppis. Men den var övergiven. Huset ett ödehus där det hade gjorts inbrott. Horder av gamla loppisgrejer låg i högar i den övervuxna, förvildade trädgården. så sorgligt och mystiskt. Övergivna hus är generellt det mest mystiska jag vet. Hamnart direkt i Twin Peaks-känsla och vill bara börja utreda brott, haha.
