Om Cypernsemestern var som en dröm av återhämtning och softness så kan jag krasst konstatera att hemresan var raka motsatsen. Planet gick för det första 00.30. Vi hade alltså en oändlighetslåååång kväll på hotellet utan hotellrum och på flygplatsen med totalt utmattade, lyckliga men övertrötta barn. Som grädde på moset fick Foxen feber när vi satt på bussen på väg till flygplatsen! När vi köat och checkat in bagage och kommit igenom säkerhetskollen har han fått så hög feber att jag nästan brände mig på honom och alvedonsupparna låg såklart nedpackade i den incheckade väskan. Han är dimmig i blicken och blossande röd om kinderna. Som tur är har jag två väldigt lösningaorienterade barn som jagar flygplatsen runt på jakt efter andra svenskar med små barn och förhoppningsvis alvedon. 10 min senare har de fått napp. Fox blir lite svalare, men börjar i stället kräkas. Över hela mig. Och sig. Vi har alltså sämsta tänkbara förutsättningar för en behaglig flygtur hem. Flyget är dessutom försenat en timme. Från himmel till pannkaka och ett lite väl hårt slut på vår drömvecka. Det blev med andra ord 1 timmes sömn i natt och sen fick jag lämna hela barnaskaran till M och vända i hallen för en heldag på ny rolig men hemlig inspelning ute i tropisk svensk midsommarvärme. Alltså gode gud vad jag är slut nu. Kommer sova så vansinnigt skönt!
