Vi har rest tillbaka i tiden kändes det som. I själva verket hängde vi med M på jobb och passade på att njuta av Cannes och Italien över helgen. Men det var alltså sommar där fortfarande. 27 grader. Stekande sol. Ljummet medelhav. Regatta med utsöka historiska träsegelbåtar. Ostron i hamnen. Promenader längs croisetten. Och så en biltur till Italien. M skulle besöka på Ferarrifabriken i Maranello och pojkarna var förstås helst otroligt taggade på att hänga med. Jag och Fox passade då på att hälsa på hos min barndomsvän Helena och hennes man Johan som flyttade till en hästgård i den lilla byn Cerredolo i bergen i Reggio Emilia. Så himla coolt av dem att våga. Ta 11 hästar, två hundar, två katter och sin två små killar och bara flytta hela verksamheten och satsa på ridresor till Italien. Så himla fint. Nästa gång måste jag stanna längre och rida också förstås. När vi kom hem igår var såg det ut som träden brann. Det är så vackert här nu. Men jag tror att det är de små utflykterna, de små resorna som gör att vi kommer klara hösten. När allt blir naket och mörkt. Då behöver vi utflykterna. Och böckerna. Ja, jag läser nu Arv och Miljö av Vigdis Hjort och är helt slagen till marken. Beter mig alltså girigt och aggressivt när jag blir störd i läsningen. Vill bara skita i precis allting och äta upp den här boken med hjärnan. Ni fattar. Den är ALLT ALLT ALLT jag någonsin önskat av en roman. Språket är som en klar fjällbäck. Krispigt, klart, nästan vasst men samtidigt porlande och lekfullt mjukt. Storyn klassisk. Dysfunktionell familj. Familjehemligheter. Barns utsatthet. Bortträngda minnen. Makt. Tolkningsföreträde. Relationer. Varenda ord går rakt in i själen.
