Vi drog till Gotland med 17.50-båten i går. Kom fram till en blodröd solnedgång över Visby. Domkyrkans torn, ringmurens skuggor, doften av tång och rosor och tjära. Den vita marken. Vallmo och blåeld. Prästkragar och blåklint. Slånbärsbuskar och martallar. Sten. Att komma hit är att landa i en saga. Alltid magi. Alltid en beroendeframkallande kärlek som slår till när vi kör de sista kilometrarna ner till stenstranden. Vaknade till ljudet av havet. Drack kaffe på stenstranden och lillräven trodde att han hade vaknat i paradiset. Storpojkarna sprang ut på piren och kastade mackor som de gjort varje sommar så länge de levt. Den totala lyckan. Igår var det annat ljud i hjärtat. Alltid stress att komma i väg. Hämta hö hos bonden. Packa höpåsar. Medicin till Whoopie på apoteket. Se till att vatten och el funkar i alla hästhagar. Vattna alla blommor. Skriva instruktioner om katter, hönor, växthus till Olga. Packa allt till alla barn. Tänk om det börjar regna. Gummistövlar och regnjackor. Pallar inte att behöva åka in till Intersport i Visby och köpa regnkläder i panik en enda gång till... Deo, blöjor, schampo, lakan och alla nytvättade täcken till stugan. Och de mysiga kuddarna jag köpte på utförsäljningen... Och porslinet jag rensade ut...Och kameran och minneskortet! Får fan inte glömma minneskortet som när vi drog till Cypern. Att förflytta en familj är ett heldagsjobb. Kände hur binjurarna liksom tickade av kortisolpåslag när vi kom upp i hytten. Men nu är vi här och trots jobbet att komma i väg så ÄR det sååååå värt det. Vi behöver komma från gården. För gården är lika med jobb. Kärt jobb, men ändå jobb. Vi behöver få ledigt från dagligt fix. Nu ska jag läsa en bok och dricka kaffe och gå min vackraste promenad i livet. Älskar dig Gottis<3
