Jag vet inte när jag hörde om Sofia Rapp Johansson första gången. Tror det var när hon läste ur sin diktsamling Silverfisken i någon morgonsoffa första gången. Och jag minns att jag tänkte: kan människor verkligen vara så onda. Kan människan verkligen vara ett sådant ont djur. Då ger jag fan upp. Sofias föräldrar var missbrukare och förmådde inte ta hand om henne. Hon våldtogs av sin far redan innan hon kunde gå och var drogberonede redan innan hon föddes. Sju år gammal blev hon placerad i fosterhem och trodde att hon kunde andas ut. I stället fortsatte övergreppen och hon och hennes bror slussades runt hos elva olika familjer som misshandlade , övergreppade och betedde sig som skit mot henne. Sofia Rapp Johansson har fått ordets gåva. Hon kan berätta om det som hänt henne och hennes syskon. Hon kan vittna åt alla de som inte kan, inte förmår, inte orkar. Hon kan öppna ögonen på oss som vandrar runt ovetandes och tror att Sverige fungerar. Vi som tror att våra skyddsnät är bäst i världen. Vi har världens högsta skatter i Sverige. Vi betalar skatt för att samhället skall kliva in och hjälpa människor som inte klarar av sina liv. Barn vars föräldrar är sjuka eller av andra anledningar inte kan ge sina barn ett bra liv med kärlek, närvaro och trygghet skall tas om hand av - genom oss alla utvalda - vettiga och kunniga personer som utser fosterfamiljer åt dem. Det har visat sig vara ett jävligt svårt uppdrag tydligen. Socialtjänsten misslyckas gång på gång och många av de barn som kommer ur askan hamnar i elden. Får det ännu djävligare än hos sina föräldrar. Det är fan inte ok. Det är fullständigt oacceptabelt. Sofia Rapp Johansson krävde upprättelse och stämde staten. Naturligtvis vann hon inte och nu måste hon betala rättegångskostnaderna på över 200 000 kronor. Helt sjukt. Snälla låt oss alla skriva brev till ansvarig minister Annika Strandhäll och kräva upprättelse för Sofia Rapp Johansson och hennes syskon. JUST DO IT!
