Blandade känslor. Jag som alltid brukar älska att komma hem. Att borta är bra men hemma är bäst. Men den här gången var det svårt att lämna Cannes. De här 10 dagarna har verkligen varit en lisa för själen. Vi har haft det så bra. Vi har sovit. Vi har ätit. Och vi har badat. Detta salta, omslutande, svalkande medelhav. Kanske är det ändå sömnen som har varit det bästa. Att sova 10 timmar per natt. Man blir en gladare människa av det. Inga hundar. Inga katter. Inga hästar. Inga tomatplantor. Älskar ju allt jag just radade upp, men ändå så skönt att inte ha ett enda måste. Ingen att ta hand om förutom mig själv och Foxen förstås. De andra är ju hyfsat stora och kan klara det mesta. De bidrar mer än behöver. Och så den behändigt lilla lägenheten. Men nu är vi hemma iallafall. Och det var fint att komma hem. Fint att träffa sväris Ingalill som har varit akut sjuk och legat på sjukhus under vår semester. Nu mår hon bra igen och det är jag så glad över. Rejält upprörd över att vårdapparaten under flera år har missat orsaken till hennes besvär. Rena rama turen att hon äntligen fick rätt hjälp. För att råda bot på mitt augustivemod har jag plockat blommor som jag tittar på och så lyssnar jag på Marie Nilsson Linds Sommar i P1. Mitt andra Sommar i P1 i år. Det första var Stina Wollters. Fantastiska båda två. Lyssna. Och så bakar jag bullar. Både kardemumma med vaniljkräm och kanelbullar.
