2010 gick jag in i den berömda väggen. En kombination av akut medberoende, att vara småbarnsmamma till en bebis som var allergisk mot mjölkprotein och därför inte sov mer än 30 min i sträck under sitt första år (och fick rätt diagnos först när han var tre år, men det är en annan historia) och väldigt mycket jobb ledde till att jag utvecklade starkt ångest. Så stark att jag trodde att jag inte skulle klara av att leva med den. Därefter kom en förlamande trötthet. Minns att jag den sommaren sov 12 timmar i sträck varje natt men ändå vaknade trött och orkeslös. Bara tanken på att göra frukost var ansträngande. Träffa folk var som ett maratonlopp. Käka en trevlig middag som att cykla Vättern-rundan. Jag var sjukskriven på halvtid i tre månader och när hösten kom minns jag plötsligt att livet började få färg igen. Sakta men säkert tog jag mig tillbaka till min lust och längtan. Till glädjen och tryggheten i mig själv. Samtidigt kan jag aldrig säga att jag är som förr. Det hände något på djupet av mig där och då. Jag blev typ allergisk mot stress. Jag tål det inte länge. Kan inte leva med fullt schema. Klarar inte av för många moment under en och samma dag. Kan inte rusa på och pumpa ut adrenalin för länge. Då kommer ångesten som ett brev på posten. Nu har jag haft väldigt späckat schema under några veckor. Barnens alla träningar är i gång, jag har råkat boka in stora jobb i stort sett varje dag, det är otroligt mycket jobb att fixa i stallet och jag måste liksom hetsa från det ena till det andra och blir aldrig riktigt klar. Och nu ringer varningsklockorna. Glömde koden till mitt kort i dag. Kände mig yr i morse och vaknar på nätterna och kan inte somna om för att stresshormonet direkt börjar pumpa runt i kroppen. Måste dra i handbroms nu. Måste skapa återhämtning. Måste få tid att bara vara några dagar. Fan att man inte är en bläckfisk med extrem stresstålighet:-)
