Påskdag i dag och jag är tillbaka. Vilken vacker påsk vi fick. Sol, vår. Krokus, snödroppar och scilla. Tranor och ormvråkar. Och mina hönor la vårens första ägg. Påskmat och godis. Godis godis godis. Olga sa det bra. Att hon inte känt hunger eller sug på hela helgen för att vi konstant fyller på. Yes, 3 kilo godis har försvunnit i ett nafs. Jag behövde en paus efter mitt senaste inlägg. Det var känslomässigt utmanande för mig att skriva. Att bryta tystanden som jag låtit omsluta mammas död, att välja att vara öppen med det som hände den nionde mars 2017. Nu med en tids perspektiv är jag så glad att jag valde att dela med mig, att få visa hela mig. Inte behöva hålla fasad. För mammas död genomsyrar hela mitt liv. Det är ett så oerhört tydligt före och efter 2017. Jag är till exempel glad att jag ens kan le igen. Att jag kan somna utan att gråta. Att det kan gå hela dagar, till och med veckor utan att jag ramlar ner i det där svarta hålet av obesvarade frågor och varför, varför, varför. Glad över att jag kan känna längtan och sug och engagemang, för det kunde jag inte under hela första året efter hennes död. Att jag har visioner och idéer igen. Drömmar. Att saknaden inte äter upp mig fullständigt, numer bara lite i bland. Tack alla ni som skrivit till mig. Som delat er sorg med mig. All kärlek till alla som just nu lever i efterskalven, som försöker greppa tillvaron och hålla huvudet ovanför vattenytan efter suicid. Jag känner så med er.
